Snart jul...

image49

Insåg när jag åkte genom stan imorse att det
snart är jul.
Försöker förtränga det varje år men nu blev
det en sån där chockartad upplevelse.
Jag älskar julpynt, julmat, glögg mm.
Jag tycker om nästan allt med julen utom
det där familjära. Beror nog lite på avundsjuka
till andra "kärnfamiljer".
Mina föräldrar har varit skillda sedan jag va
ca 10.
Jag har sedan dess fått bo var jag har velat,
hos mamma eller hos pappa. Men de har varit
ett himla åkande vid jul. Jul hos mamma, nyår
hos pappa eller tvärtom.
Nu hade jag turen att dom bara bodde 2,5 mil ifrån
varandra, men ändå.
Va nog inget fan av jul innan heller, inte själva julafton.
Men självklart vill jag göra allt jag tycker är mysigt med julen.
Mysa i soffan med tända ljus och dricka glögg, äta pepparkakor, gå på julskyltningen, äta julbord mm. Så börjar det bli roligare och roligare eftersom jag nu firar med lilla Moa som älskar julen.

Jag och en av mina bästa tjejkompisar planerar att ta julbord någonstans iår.
Bara hon och jag, de händer inte så ofta att vi umgås ensamma. Vi måste bara bestämma var och när.

Julen medför också en himla massa tankar.
Pratade med en bekant som jag inte förstått mig på under den senaste tiden och fick veta att han mist sin mamma och funderade en del på det. Har en annan bekant som han, likaså, miste en av sina föräldrar tidigare iår.
När vi pratade om det häromdagen kom mina tankar krypande angående min far.

Min pappa dog 2002-06-02, det är 5 år sedan nu.
Han blev inte ens 51 år. Han har varit en stor del till varför jag inte tycker om högtidsdagar de sista åren men det blir bättre och bättre pga Moa.
Jag och min pappa stod varandra nära till och från. Under min tid i Göteborg pratade vi mest på telefonen och sista gången jag va hem innan han dog orkade jag inte åla förbi honom utan tänke att jag skulle ta det nästa gång.
Detta va i Mars. Orsaken va att min dåvarande sambo gjorde illa ryggen och ville åka hem så fort som möjligt.
Inget konstigt fram tills dess.
I juni var min mamma och hennes man nere och hälsade på mig i Göteborg för första gången och vi hade en underbar fredag med middag ute i våran stuga i skärgården, mys på liseberg och en massa gott att dricka.
När telefonen ringde på natten trodde jag självklart att de va min något onyktra mor som skulle prata en massa strunt. Men de va det inte....
Det va min faster...
Kommer själv inte ihåg detta samtal men har fått det återberättat av både dåvarande sambon och de jag pratade med.
Min pappa skulle dö...
Jag kommer inte ihåg flygresan.. det enda jag kommer ihåg från den dagen är när jag kliver av planet och ser min kusin och min brors sambo på flygplatsen, när jag trycks upp mot väggen i korridoren på sjukhuset för att dom springer förbi med MIN PAPPA på båren, När jag får trösta min äldre bror, och när jag själv bryter ihop utanför akutmottagningen. Resten av dagen är bara svart.
Det jag reagerar mest på när jag skriver detta är att de va jag som fick trösta min bror.
Han är 4,5 årt äldre än mig och har alltid varit så "stor och stark", men när det gäller kriser har det alltid varit jag som varit den starka.
Sedan dess har jag inte fällt många tårar över detta men det betyder inte att jag inte är ledsen, för det är jag.
Går inte en dag utan att jag tänker på honom.

En sak som gör detta ännu värre är att de sista jag och min far gjorde va bråka..image50
Han ringde mig på torsdagen innan han dog och skällde ut mig.
För första gången under hela min uppväxt visade min far mig hur
mycket han brydde sig och hur mycket han älskade mig.
Han kommer aldrig få se hur jag lever idag.
Han får aldrig se Moa, se hur bra jag faktiskt mår..


Livet är inte alltid rättvist.
Men som jag sa till min vän, man kommer inte över det men man lär sig leva med det.

Kommentarer
Postat av: Lisa

KRAM KRAM!!!!!!!

2007-11-30 @ 10:06:01
URL: http://www.lisawander.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0