Lunchen idag tog hårt på mig.
Ögonen är fylld med tårar och jag vet inte på vilket ben jag ska stå på.
Att se hennes bleka ansikte och höra hennes uppgivna ord skär i hela kroppen på mig.
Min älskade "bonusunge" håller på att tyna bort och jag vet inte hur jag kan hjälpa.
Hon vet var jag finns och att hon kan komma och gå hemma hos mig utan att anmäla att hon kommer.
Det är bara att stoppa nyckeln i låset och gå in.
Jag älskar denna lilla dam och tänker göra allt för henne och hennes bror.
Jag hoppas även att deras övriga nära och kära gör detta.

Hon är en av de underbaraste människor jag stött på i mitt liv. Så mycket jag, så mycket likheter..
Trodde inte jag kunde älska någon i närheten av vad jag älskar mitt eget barn men dom här 2 busarna ligger tätt efter.
Nu skall jag ta en snabb fika pga avkortad lunch.