Både jag och Mojjan sitter här och gråter. Det är inte meningen att en 2-åring skall trösta sin mamma.
Jag känner mig som världens sämsta mamma, "extra mamma", mammas kusin, helt enkelt en dålig människa idag.
Jag är ingen bra mamma när jag gråter inför mitt barn, när hon får se hur tårarna rinner nedför mina kinder utan att förstå. Hon torkar mina tårar, kramar mig och säger mamma lesse. Jag har värkligen världens underbaraste dotter.
Jag är ingen bra "extra mamma" när jag inte känner att jag kan hjälpa mina små/stora busar. Jag vill inte tvinga dom till nått men för att få deras far att förstå måste jag tvinga dem att berätta hur de mår.
Och sedan missat min kusins dotters konfirmation på de. FAN!
Såg presenten ligga på bänken i köket nu när jag kom hem och insåg att de va idag jag lovat att komma.
Denna lilla dam betyder så otroligt mycket för mig och jag hatar mig själv som missat hennes konfirmation denna helg.
Nu skall jag rycka mig i kragen och försöka åtgälda en del av dagens misstag.