Kom att tänka på en sak efter att jag pratat med Camilla nästan 1 timma i telefonen.
Hur orkar jag egentligen med både hund och barn.
Tänker på situationer som när jag har varit och tex handlat.

Mamma S kommer hem med bilen, parkerar den snyggare än någon av sina grannar, med andra ord rakt och på den plats som den skall stå på, kliver ur och redan där börjar planerna om hur jag skall få med allt in.
Jag är av naturen väldigt envis och vägrar gå 2 ggr uppför trapporna för att få med mig alla sakerna, Nä här skall allt med direkt.
Öppnar bakdörren på förarsidan, bakluckan och bakdörren på passagerarsidan.
Går tillbaka till förarsidan och plockar med mig tex matkassarna, 2-3 st. Sedan går jag till andra bakdörren och lyfter upp Moa, sist går jag till bagageluckan och knyter upp ymots koppel för att linda det runt min handled så han sitter fast.
Nu har jag 2 kassar i ena handen, en kasse och ett koppel i de andra samt en Moa fastklängd på höften.
Detta ekipage skall sedan upp 2 trappor innan vi är hemma. Det går oftast rätt bra!

En annan sak som är rätt skoj när man har barn och hund är att dom "gråter ikapp":
Börjar Mojjan gråta över nått så skall genast Ymisen vara där och låta han med.
Tillslut kan Mojjan bli arg på Ymisen eftersom han också "gråter", det är ju faktiskt hon som skall gråta.

En annan rätt skoj sak med dessa 2 är att de alltid håller ihop. Dom är aldrig ifrån varandra. Går Moa någonstans går Ymisen efter och tvärtom.

Nu skall jag ta hjälp av den håriga stora svarta saken och se om vi kan väcka Mojjan riktigt.
Hon vägrar vakna..