Man kan ändå vara stark..

MAMMA, TA ETT DJUPT ANDETAG INNAN DU LÄSER DET HÄR.
SKULLE RÅDA DIG TILL ATT INTE LÄSA DET MEN OM DU GÖR DET, KOM IHÅG ATT DET ÄR ÖVER NU!.


Finns en människa i mitt liv som har det otroligt jobbigt just nu, en gammal vän från tiden i Göteborg.
Jag försöker stötta och finnas där utan att dömma och skälla på henne.
Hon sitter i en liknande sits som jag gjorde för några år sedan.
För hennes skull tänker jag berätta lite om hur mitt liv varit tidigare.


Jag har levt med en människa som var fysiskt sjuk, detta skapade även en psykisk sjukdom hos honom.
Det hände att han "råkade" slå igen dörren på mig, att han sparkade på mig tills jag hostade blod och att han "råkade" knuffa mig ur sängen mm.
Minns en gång när vi var ute och åkte bil så han blev arg och slet mig i håret och bröt sönder mina glasögon.
(Ja, jag hade glasögon på den tiden). Jag försökte kasta mig ur bilen men kom ingenstans.
Vårt förhållande under den tid vi var tillsammans gick ut på att han kontrollerade varje steg jag tog.
Han kunde lämna mig mitt i nätterna halvt sönderslagen och gråtandes på vardagsrumsgolvet för att sedan skicka sms att han skulle ta livet av sig.
Minns nyårsafton... kan det ha varit 2001 då jag fick gå från Mölndal in till Centralen i ett par högklackade skor och knappt några kläder bara för att han skulle "ta livet av sig".
Enligt hans föräldrar hade han varit såhär en längre tid, har haft kontakt med hans flickvän efter vår separation och hon har upplevt liknande händelser dock inte i samma utsträckning som jag.

Detta fick mig inte att gå...
Detta fick mig att... förlova mig med honom.
Min far dog i denna veva och jag mådde fruktansvärt dåligt.
Min fars sista ord till mig handlade om just mitt och denna människas förhållande.
Han ringde mig 2 dagar innan han dog och skällde ut mig för att jag levde med den människan jag valt att leva med och berättade att han visste om vad denna människa gjorde mot mig.
Detta tog hårt på mig.
Vet inte om detta kan ses som ett försvar men när denna människa mådde bra var han snällare än någon annan jag träffat. Jag fick vackra och söta kort varje vecka där det stod hur mycket han älskade mig och att vi skulle leva resten av våra liv tillsammans. Jag fick blommor, små presenter, resor..  allt i materiell väg.
Även en otrolig kärlek under de stunderna och under den perioden ansåg jag att de bra stunderna övervägde de dåliga.
Jag visste att han mådde bra om han åt sin medicin och trodde/hoppades alltid att allt skulle bli bättre.
Så när han ett par veckor efter att min pappa dog frågade om vi inte kunde förlova oss, på kyrkogården, vid min fars grav träffade han en öm punkt och jag sa JA. Han utnyttjade min sårbarhet och fick sin vilja igenom.
Nu va jag fast...

Denna förlovning kommer säkert som en chock för vissa av er eftersom jag sagt att jag aldrig varit förlovad.
Detta är för att jag velat glömma denna händelse och inte räknar denna förlovning som en förlovning.

I slutet valde han att söka hjälp efter att jag hotat med att lämna honom och vi gick till hans tidigare psykolog/läkare.
Han berättade själv vad han gjort och att han ångrade sig. Han lovade psykologen/läkaren att han skulle äta sina tabletter och ändra sitt liv och leverne. Vi han komma utanför dörren till läkarens mottagning när han sparkade mig så han nästan ramlade nedför trappan.

Det som fick mig att lämna honom var det stöd jag fick från min "lillasyster" och hennes familj. Jag hade troligtvis varit död idag om dom inte funnits där och tvingat mig därifrån.
Även min mors alla mail där hon försökte stötta mig och ge mig kraft att lämna honom, hennes små pikar om min fars sista ord gjorde att jag tillslut fattade mod till mig och gick.
Den kvällen jag gick kommer alltid finnas på min näthinna, den kvällen slutade med att jag gick, men den hade lika gärna kunnat sluta med att jag legat död i en lägenhet i Göteborg.

Jag var ingen svag människa på den tiden, jag var för snäll.
Orsaken till att jag stannade var att jag trodde att det var just JAG som skulle kunna ändra på honom, men så blev det inte.
Jag var stark redan då och jag är starkare idag. Detta har gett mig en erfarenhet och jag hoppas att min vän, efter att hon läst detta, kan hitta mod och kraft och lämna honom.
Jag vet hur det känns och kunde jag så kan hon.

Jag älskar dig som en syster gumman.
Du har hjälpt mig så mycket, nu är det min tur.
Det finns en betald biljett från  centralstationen till dina föräldrar på söndag.
LYCKA TILL!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Mamma S har självklart rätt att skriva om vad hon vill så länge det inte skadar någon annan. Vill man inte läsa det går det ju bra att byta till en annan sida. Hur personlig man blir är upp till var o en själv att bestämma. Dock krävs balansgång - man kan vara personlig men inte privat. Om man är personlig är det inte samma sak som privat.

Bloggar Mamma S för sig själv, eller övriga läsare? Tycker man visar ett tydligt behov av uppmärksamhet när man skriver om t.ex. sånna här saker. Varför funkar inte en gammal hederlig dagbok för sig själv längre, måste man känna ett behov att berätta för allt och alla hur man mår, vad man gör o.s.v? En liten fundering bara... Alla är olika!

2008-05-22 @ 15:33:36
Postat av: alex

men jag har juh inte gjort något där!!! kanske lite hånglande men vafan min säng var juh bombarderad av en över kåt karl och Söfia och det hände i vintras...

2008-05-22 @ 15:36:14
URL: http://Larssonalex.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0