Sitter här och tänker igenom dagen och dess händelser.
För mig är Moa mitt allt, finns inget eller ingen som kommer kunna komma mellan oss.
Pratade med T3 för en stund sedan och han grät efter att han lämnat av sina barn hos sin mor för att tvingas vara utan dom en vecka tills nästa gång de ses. Blev varm i kroppen när jag hörde att hans barn betyder lika mycket för honom som Moa gör för mig.
Tänker även på mina 2 "bonusbarn", rädslan att något skulle hända dem har börjat krypa närmare och närmare mitt hjärta.
Rädslan kan vara av olika slag.
Rädslan när det gäller mina "bomusbarn" är störst när det gäller att om jag träffar någon ny så skulle han inte acceptera att jag älskar min fd pojkväns barn så mycket som jag gör.
Men den största rädslan är att något skulle hända Moa eller "bonusbarnen". Att de skulle skadas på något sätt.

Idag var jag med om en situation som fick hjärtat att stanna.
Under dagen har jag varit och hälsat på PP för att gratta honom till konfirmationen.
Moa var ute och lekte med några andra av barnen på gården. Av någon anledning går jag ut för att kolla till henne och frågar barnen var hon är.
I sandlådan på baksidan får jag till svar. Redan där kommer rädslan.
Sandlådan är en liten grop med sand och denna sandlåda ligger precis vid dammen.
Går mot baksidan och ser att min unge inte är i grusgropen, var är hon?
Tittar upp mot altanen, ingen Moa, kikar runt garageknuten, ingen Moa.
Springer då till framtidan, genom huset och ut på baksidan igen. VAR ÄR UNGEN?!
Får hjälp att leta av pappa PUCKO, PP, Alex och kusin W.
Dammen... dammen, tänk om ungen har ramlat i dammen.
Men då ser jag något som rör sig i ögonvrån, där sitter min lilla knul i poolhuset.
Kramade henne så hårt att hon knappt kunde andas.

Detta är det värsta som skulle kunna hända mig, att mista något av mina barn.