Mojjo är hos mormor sedan igår och skall vara där tills på lördag och jag kan knappt ringa henne utan att tårarna rinner.
Jag hatar verkligen att vara utan henne. Mår skit när jag kommer hem från jobbet och inser att jag inte har min lilla skitunge hemma. Pratar med henne på telefon och hjärtat värker av saknad.
Jag vet att hon älskar att vara hos mormor och jag vet att det är bra för både henne och mig men jag mår så otroligt dåligt av att vara utan henne. Minn hjärta, min ögonsten, mitt allt, det bästa jag har.

I övrigt vet jag att jag  är lyckligt lottad som har världens underbaraste dotter, en underbar sambo, 2 busiga "bonusbarn", en underbar familj bestående av mor, "plastpappa", bror, svägerska och deras barn.
Jag har en underbar kusin med familj som alltid finns där för mig, världens snällaste vänner som jag håller väldigt kära, både nya och gamla.

Idag är en sån dag när tröttheten borde göra att jag somnar men tomheten gör att jag bara längtar.
Men på lördag ska jag åka och hämta henne, jag ska krama henne så länge att hon ber mig släppa.
Jag vill höra de små orden som hon brukar säga.
-Mamma, de gör inget, jag är ju här nu.. Jag älskar dig jättemycket.