Nu kom dom....

Nu kom tårarna jag väntat på. Nu kom tankarna på min far.
I morgon är det den 2 juni, den dag min pappa dog. Den dagen jag såg min far ligga livlös utan att jag fått säga förlåt för allt som hänt. Så mycket jag sa som jag ångrar idag. Så mycket jag inte gjorde som jag önska att jag gjort.
Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv?!!
Jag va inte där, jag hann aldrig upp..
Jag saknar honom så det gör ont. Hela kroppen kröker sig av smärtan i hjärtat.
Imorgon ska jag hälsa på honom. Men fan vet hur jag ska klara av morgondagen.

Just nu minns jag hur jag satt och åt middag med min mor och hennes man i Göteborg. Hur underbart roligt vi hade i sommarvärmen. Hur dom sedan åkte till sitt hotellrum och hur telefonen ringer mitt i natten men en röst på andra sidan som säger åt mig att komma hem. Komma hem till norrland, pga att min pappa inte kommer överleva..
MIN PAPPA!!! Min pappa skulle dö...
Sedan minns jag inget mer förrän flygvärdinnan frågar om jag är flygrädd. Detta flera timmar senare när jag sitter på flyget till Sundsvall. Sedan är det en lucka igen tills jag landar och ser min kusin J. Det enda jag minns efter det är när jag håller om min bror som gråter över vår far som ligger i en sjukhussäng med en respirator kopplad till sig för att ens vara vid "liv" så vi fick se honom...
Det är allt jag minns från det här dygnet..

Det jag minns specifikt efter de är hans begravning. Alla människor, alla blommor. Hans halsband, tors hammare och åskan som visade att han lämnade oss.
Han fattas mig!!

Jag älskar dig pappa och det kommer jag alltid att göra.



Pappa för mig:
En pappa som alltid hade skäggstubb som rev mig på kinden när han gav mig en kram.
En pappa som hade Tors hammare hängandes runt halsen.
En pappa man oftast hittade sovandes på soffan.
En pappa som hatade att bli kitlad under fötterna men lät mig göra det ändå.
En pappa som alltid var otroligt brunbränd på sommaren.
En pappa som hade större underarm på "mekararmen" än den andra.
En pappa som alltid åt "farmorbröd" med kaviar.
En pappa som allid hade en ful matlåda i metall.
En pappa som alltid luktade verkstad.
En pappa som alltid hjälpte andra.
En pappa som skrek åt andra medtrafikanter.
En pappa som aldrig använde bälte.
En pappa som alltid rökte.
En pappa som älskade skog och mark.
En pappa som älskade mig och min bror..
En pappa som var MIN pappa....

Kommentarer
Postat av: Mamma

Macke hann inte heller fast han bodde mycket närmare. Vi blev mycket fattigare men himlen blev rikare och vi har ju ett vackert minne.

2009-06-01 @ 21:29:20
Postat av: Faster J

Jag har ingen erfaranhet så jag borde inte tala (skriva :)). Men precis som du skriver kommer du ihåg din pappa i vardagen, precis så minns han dig också. Klart man vill säga farväl och vara där in i det sista. Men det som räknas är igentligen alla dagar därinnan. När man ser tillbaka finns det tusen saker man kan se att man gjorde fel, men det gör alla.. speciellt som tonåring. Sätt dig in i din och moa situation.. oavsett kommer du alltid älskar Moa - till och med in i det värsta. Alltid.

2009-06-02 @ 08:48:05
Postat av: Mamma

Klok faster Moa har

2009-06-02 @ 19:37:48
Postat av: Lisa

Vet hur du känner dig. Själv så springer tankarna i väg nu när det närmar sig den 24 juni. Man kan liksom inte förstå att det är 5 års sedan min far lämnade oss.

En STOR KRAM TILL DIG & DIN FAMILJ!

2009-06-03 @ 08:12:14
URL: http://lisa.wånder.se
Postat av: Kusin

En liten fundering...dog han den 2:a eller den 3:e?? Mamma och mormor säger den 3:e. Dom säger att han dödsförklarades den 3:e, men vi sa hej då den 2:a?? Jag vet fan inte. Jenny

2009-06-03 @ 18:01:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0