Ibland behöver man en vän.

Imorse tröstade jag en nära vän. Gav lite råd och det slutade med att jag fick ett tack av både henne och hennes respektive. Känns gott att bara kunna finnas där, försöka få en väldigt ledsen vän att försöka tänka klart och reda ut vad som hänt. Förhoppningsvis tar hon ett beslut som får henne att bli lycklig.
Hon har levt ett liknande liv som mig så vi förstår varandras dumma upptåg.

Ikväll var det jag som behövde den trösten. Nu behövde jag en vän som lyfte mig.
De senaste dygnet har varit tungt. (Ni som tror det beror på Tias har fel)
Det har bråkats som aldrig förr och jag känner mig slut i hela kroppen, kan inte tänka klart.
Skulle behöva en stor trygg famn att krypa in i och få vara liten en stund. Känner mig så uppgiven.
Om inte denna skit va nog i helgen så börjar nästa också tjafsa,
BLOW MY BRAIN OUT!!!
Jag är hysteriskt arg för att jag skall få skit för vad andra gör. Om dom vill bråka med varandra så kan väl som göra de, men dra inte in mig i de. Jag har inget med det att göra.

Så jag ringde iallafall min vän och nu känns de genast mycket bättre.
Ibland kan den mest otippade människan få mig glad när jag helst bara vill krypa in under köksbordet och självdö.
Tack gumman för att du finns!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0