Det jobbiga med riktigt bra dagar, såna dagar när jag ler med hela ansiktet, när jag skrattar och är lycklig rakt igenom, är att de helt plötsligt kan vända och jag sitter här med tårarna forsandes nedför mina kinder och hela kroppen är i uppror.
De är såna dagar då jag inser att min far aldrig kommer få se mig lycklig, att han aldrig kommer få se min dotter eller kommande familj.
De dagar jag tänker tillbaka på vårt sista samtal, allt jag ångrar att jag sa, allt jag ångrar att jag gjort eller inte gjort.
Tyvärr kommer dessa stunder oftast när allt annat är kanonbra. Då kommer saknaden att få dela det med MIN pappa.

Jag älskar den bonuspappa jag har idag. Han finns där för mig när jag behöver honom och jag vet att han skulle göra lika mycket för mig som min riktiga far hade gjort. Men min trots de kan han aldrig ta min fars plats i mitt hjärta.
Spelar ingen roll hur gammal jag blir, jag kommer aldrig komma över min ångest över min fars död, kommer alltid ångra att jag inte sa förlåt. Jag hoppas han ser hur mycket jag ångrar vårt sista samtal och vet hur mycket jag älskar honom,

Detta är vad jag kallar, en underbar dag från helvetet. Jag är så lycklig att jag blir ledsen.