Begravningen var jobbig.

I fredags var det begravning och det var otroligt jobbigt. Men det som var mest jobbigt för mig var att jag kände mig så himla hjälplös när det gällde P och Alex. Såg hur båda grät och helst hade jag velat suttit bredvid och kramat dem båda men de hade familjen runt sig som stöttade dom. Men jag ville ändå finnas där ifall tex Alex behövde en extra axel att gråta mot.

Jag saknade även Anders lite mer än vanligt just då. Att se kistan, höra den musik Alex valt ut som verkligen var hennes far gjorde ont i hjärtat. Ironiskt nog fick jag känningar,vilket jag inte haft på flera veckor nu. Minns att Anders blev arg när jag åkte in på sjukhuset för att jag inte ringt honom, de tjaffsade vi om sista gånen vi sågs, och nu när jag fick ont var han åtminstonde med. Tack gode gud så gick det över efter lite hjärtklappning och smärta... utan att jag tuppade av eller liknande.

Anders kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta och alltid vara en av de underbarase människor jag haft i mitt liv. Jag önska jag kunde berätta hur mycket han betyder för mig men det tror jag han förstod sist vi pratade med varandra.

Jag kommer alltid se Alex och P som min familj. Det är som Alex alltid säger.
"Man väljer sin egen familj"...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0