Nu har vi varit på bisittning. Det är något av det värsta jag gjort i hela mitt liv.
Jag minns inte att det var så jobbigt när jag såg min far, men jag tror Alex och Pontus gör det hårdare och jobbigare. Dessa ungar betyder så otroligt mycket.

Jag tyckte dock inte att Anders såg ut som dig själv. Troligtvis pga att man minns honom men glimten i ögat oc oftast ett leende som kunde fylla ett helt rum. Efter åkte de övriga hem till Alex och Pontus men jag kände att jag ville åka hem. De är en jättetrevlig familj men jag känner inte att jag tillför något under en fika eller middag.
Alex och Pontus vet var jag finns och att de kan ringa när som helst och det är för dem jag vill finnas.
Då klarar jag mig utan fika.

Något som verkligen värmde i mitt hjärta var när Alex kröp upp i mitt knä, precis som ett litet barn. Jag vet att hon gjorde så på sin far när hon kände sig nere, ensam eller bara behövde lite kärlek. Jag börjar inse att jag kanske betyder en del för henne. Det gör hon för mig.

Nu har jag iallafall kommit hem och har krypit ner i sängen med Mogge. Här är min trygghet. Höra hur han andas och känna doften av hans hud. Höra hur Mojjo slamsar bakom ryggen på mig.
Min familj börjar bli stor....
Mojjo och Mogge, busungarna och sedan mina små AP-barn (Alex och Pontus)