Sitter i lastbilen, det är kolsvart där utanför. Sakta men säkert närmar vi oss Övik med Umeå som slutdestination för natten. Många minnen hinner passera i mitt huvud när man sitter och stirrar ut genom fönstret.
Allt från olyckan till när vi första gången sågs på jobbet. Tankarna går först och främst till Anders.
Bilden av honom idag har etsat sig fast på insidan ögonlocket.

Jag sitter även och tänker på när jag mötte Mogge, hur underbart vi har haft det och hur glad jag är att vi förlovat oss och att han är min. Mogge är mitt stora stöd och den jag kryper upp hos när jag har det jobbigt.

Helt plötsligt dyker min far upp i mina tankar. Han har kommit och gått i mitt huvud den senaste veckan.
Anders bortgång har gjort att jag tänker väldigt mycket på hur det var när jag miste min far. Jag vet vad barnen går igenom men kan ändå inte sätta mig in i hur det var. Jag vet bara hur mycket jag saknar min far och alla minnen jag har från honom.

Jag kommer ihåg händelser från min barndom. Små små fåniga saker i livet, men stort i en dotters liv som mist sin far. Hur min far sov på soffan, att han alltid gjorde 4 mackor med kaviar varje morgon, hur jag alltid kitlade honom under fötterna, hur han retade mig för att jag inte kan säga kitlas utan säger kicklas. Alla små saker blir helt plötsligt så viktiga. Konstigt...

Jag följer inte bara med Mogge på hans jobb, jag gör även en inre resa i tiden.