För första gången sedan Anders gick bort bryter jag ihop. Nu kommer allt, jag kan inte sluta gråta.
Känner hur kudden suger åt sig tårarna och blir våt. Vänder på den och blöter ner även denna sida...
Orkar inte bry mig.

Jag saknar Anders så det värker i hjärtat. Han har betytt så mycket för mig. Han har alltid funnits där när jag behövt någon vid min sida. (Detta mestadels innan jag mötte Mogge) Anders var inte bara min fd pojkvän, han var en av mina bästa vänner.

Ifjol sommar när jag fick det där samtalet mitt i natten var det Anders som klev upp och åkte hem till mig för att bara hålla om mig och låta mig vara ledsen och liten. Nu har jag alltid Mogge som tar imot mig när jag faller, men innan Mogge var det alltid Anders som stor där med armarna öppna för att ta emot mig eller knuffa mig framåt i livet.

Vi hade en otroligt rolig tid när vi var tillsammans men det även efter det..
Jag ser honom inte som mitt ex, jag ser honom som min vän.

Nu vaknade Mojjo...
-Mamma, varför grinar du?
-Jag saknar Anders.
-Men jag finns ju här..

Ja jag har ju alltid Mojjo.. *ler* och om bara en stund kommer min underbara sambo hem. Då ska jag krypa upp i hans famn och känna det trygghet han ger mig.