Sitter här i mörkret och lyssnar på musiken som sakta åmar sig ut grannens högtalare.
Blues måste vara det mest underbara att lyssna på när man är lite nere och ensam.

Mogge och Mojjo sover, Ymisen ligger på golvet bredvid mig och sneglar upp lite då och då för att se om jag är vaken eller somnat. Utanför sovrumsdörren hör jag hur katterna busar.

Just i denna stund måste jag erkänna att det var länge sedan jag kände mig så ensam och bitter.
Jag har haft en tuff dag idag. Psyket har tagit lite stryk.
Jag saknar barnen, som är hos sin mor, massor. Trodde inte jag skulle älska dem så mycket eftersom de inte är mina. Smög tidigare in till Mojjo och satt länge och tittade på henne där hos sov, drog fingrarna genom hennes hår och bara älskade detta lilla knyte.

Jag trivs inte i ett tyst hem. Jag vill ha liv och rörelse runt mig trots att det kan vara jobbigt ibland.
Idag sa lilla Tindra att hon älskade mig trots att vi bråkar ibland. Det värmde i hjärtat eftersom hon och jag, samt Mojjo, är inne i en period med många diskussioner om rätt och fel. Trotsåldern... fnys..
Tänk att så få ord kan bli så stora.

Nu ska jag gå och ge Mojjo ännu en godnattpuss sedan blir det till att kissa kväll och sedan försöka sova.

Godnatt!