Idag har jag träffat Alex en stund. Började med ett samtal från mig där jag ville be henne säkra sin framtid, slutade med ett nytt samtal från henne att vi skulle ses.
Jag och Mojjo satte oss i bilen och hämtade min älskade AP-unge och sedan blev det som det brukar bli. En tur med bilen och en massa surrande.

Vi har pratat om Anders, vem han var, vad han var och vad han tog med sig och lämnade kvar.
Vi har pratat om hur det var när han levde och vem Alex var på den tiden och sedan jämfört med den hon är idag och hur långt hon har kommit det sista året.

Första gången jag träffade Alex var den 17 december 2007, tror jag. Då var hon 16 år och jag minns att hon var ung och väldigt söt när hon klev in genom dörren precis efter att jag och Anders ätit middag hemma hos honom.
Med sig hade hon även en söt pojke som då var 14.
Alex var på den tiden en väldigt osäker människa av olika anledningar, hon hade varit sjuk en längre tid, gått igenom en skillsmässa bara ett år innan och helt plötsligt dyker jag upp i deras liv.
Men det var aldrig några problem. Inom loppet av bara ett par månader var vi goda vänner och jag älskade redan då henne och hennes bror. Vi gick igenom mycket tillsammans under den tid jag och Anders levde tillsammans.
Tonårsproblem, kompisproblem, skolproblem, killproblem... ja det mesta.

Efter en tid gick jag och Anders ifrån varandra men vi fortsatte umgås. Vi åt ofta middag tillsammans och hälsade på varandra. Jag och Alex var nog de som då hade bäst kontakt.
Alex fyllde 17 och det firade vi ute på baksidan en fin augustidag. Jag minns fortfarande den dagen.

Ifjol fyllde Alex 18, hon blev myndig. Den lilla tjejen jag lärt känna ca 2 år tidigare hade bytt hårfärg flera gånger, haft flera killar, blivit större på olika ställen men framför allt växt mentalt.
Hon hade varit ifrån skolan ett år, hunnit börja om och läst ytterligare ett år och var på god väg att komma på fötter efter allt som hänt. Hon började bli lycklig.

Den 24 augusti, bara 3 veckor efter hennes 18-årsdag hände något vi aldrig kunnat förvänta oss.
Anders förolyckades och lämnade oss i ett kaos.
Jag hade redan träffat Mogge och levde då i ett rus av lycka strax efter vår förlovning. Men här slogs benen undan och jag offrade mycket av min tid för att finnas för barnen.
Alex liv, alex trygghet försvann. Hon miste den människan i hennes liv som varit hennes allt.
Den människan hon förlitade sig på att han alltid skulle rädda henne och finnas där för henne.
Den här dagen trodde jag skulle bli hennes undergång.

Idag är det den 2 september 2010 och Alex har bara för en månad sedan fyllt år.
Detta år har hon växt enormt mycket som person. Från att ifjol fortfarande vara barn, är hon nu en fullfjädrad vuxen med räkningar, eget boende, ansvar, skola och arbete.
Hon har under det här året fixat skolan minst lika bra som hennes övriga klasskamrater, hon har tagit körkort, sett sin bror flyttat ca 50 mil bort till deras mor, men hon står stadigt på jorden trots lite efterskalv då och då.

Jag är så enormt imponerad över mitt älskade AP-barn. Hon är stark i mina ögon även om hon faller ibland.
Hon har blivit vuxen, inte bara åldersmässigt utan även mentalt.

Jag älskar dig Alexandra! I mina ögon kommer du alltid vara min dotter hur gammal du än blir och var du än tar vägen. Jag kommer alltid finnas här för dig.
Mojjo ser dig och din bror som sina syskon och så vill jag låta det förbli. Jag är stolt över dig! Och jag är stolt över att kalla dig mitt AP-barn!