Att vara bonus/styv/plast/extra -förälder

Jag tycker att det ibland kan vara enormt jobbigt att vara den där extra föräldern, den där som egentligen inte har något att säga till om men ändå ska passa in som en mamma när det behövs.

Idag har jag funderat lite på vad jag och en vän pratade om igårkväll, vilket var just detta med trots.
Jag och Tindra har haft en period med mycket tjafs och bråk. Hon bråkar med sin syster, hon bråkat med Mojjo, hon bråkar med mig och Mogge och hon bråkar med djuren.
Direkt efter att hon har ätit ska hon ha glass eller något annat gott som hon vet finns här hemma.
Mycket av detta har jag sett som enormt jobbigt tills samtalet med min väninna.
Kanske är det så att Tindra börjat bli så hemma här att hon inte tycker det är konstigt att svara emot, tjata och trotsa. Hon kanske inte ser någon större skillnad på mig/Mogge och Mamma C längre.'
Hon är ju faktiskt den av busungarna som oftast berättar hur mycket hon älskar mig och den som söker mest kontakt när hon blir sällskapssjuk.

Ikväll var jag in och pratade med barnen, vilket jag gör varje kväll innan det är dags för dem att stänga ögonen och sova. Prata igenom dagen lite och låta dem få prata av sig lite.
Då frågade Julia om de skulle hem till Mamma C imorgon. Ja, de ska dom ju..
Då blev hon lite ledsen och tyckte att dom hade varit här för kort stund. Det värmer i hjärtat att höra henne säga så efter alla sura miner.
Även Tindra pratade glatt på om hur mycket hon tyckte om mig och Mogge.

Det kanske är jag som väver in för mycket i deras beteenden. Kanske har det med hormonerna att göra. Jag kanske inte är så otillräcklig som jag känner mig.
Jag älskar ju dessa barn.

Mogge kunde lika gärna ha träffat någon som inte alls brytt sig om hans barn. Vet att det finns många där ute som har synen, mitt och ditt, trots att dom lever tillsammans med "varannanveckabarn".
Läser ofta på Familjeliv.se hur kvinnor som lever tillsammans med pappor och anser att det endast är han som ska ta hand om barnen. Har även läst om en kvinna som köpte märkeskläder till deras gemensamma barn men att pappan eller barnens mamma fick köpa "billiga" hm-kläder till deras barn.
Jag tycker det är konstigt.

Om jag träffar en man med barn så är det ju inte bara honom jag lever med, det är ju barnen med.

Nu kanske jag är lite "overkill" då jag är hemma mer med Mogges barn än han är, men vi vill ju ha dem så mycket som möjligt. Jag köper kläder om de behöver eller om jag hittar något snyggt eller passande.
Klart att jag handlar med åt Mojjo men hon bor här heltid och har ingen annan som shoppar åt henne. Busungarna har ju faktiskt sin mor också.
Men när jag är på stan/birsta eller vad vi nu gör har jag alltid Mogges barns välbefinnade i bakhuvudet också.
Dom är ju faktiskt "mina" när dom är hos oss.

Nu ska jag gå in och snusa på dem en extra liten gång innan jag sätter mig i soffan och vilar efter dagens städning, diskning, matlagning mm.

Men för er som har en partner med barn:
De är inte era barn men ni har valt hela paketet iom att ni valde en partner med barn.

Kommentarer
Postat av: C.L

Förstår hur du känner. Min makes barn var bara 5½ när vi träffades o det har varit mycket bråk o tjafs genom åren, för jag vill behandla alla tre barnen lika med samma regler. J ska känna sig lika hemma här som hos sin mamma. Att de vågar säga emot o vara sig själv tror jag att då känner barnen sig trygg och älskad, så jag tror det är bara positivt att lägga den tryggheten när de är små så blir det lättare o natruigt att prata när barnen även blir större. För det är så viktigt att lära de att prata och inte sluta sig.

Känns skönt att idag så kommer J till mig o vågar fråga om det mesta även de pinsamma sakerna när man blitt tonåring. Men många turer har det vart. VAR stolt Lina för du är så himla klok o underbar med barnen o en underbar mamma och person. MAssor av kramar till dig min vän KRAM C

2011-02-10 @ 16:02:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0