För en stund sedan ringde C och berättade för mig vilken snäll människa jag var.
Jag försöker verkligen ta åt mig av allt snällt hon säger men jag har så otroligt svårt att ta posetiva komplimanger.
Jag vet att jag är snäll men jag har svårt att höra andra säga de åt mig, blir oftast ett försynt tack tillbaka och en bortförklaring om varför jag är snäll.
Men C´s ord gör att jag känner att jag gör rätt som stället upp för mina vänner.
Beror detta på att jag inte tar mitt liv så allvarligt, beror de på att jag är stark som människa eller beror det på att de är lättare än att ta tag i mina egna problem.
Ska jag vara helt ärlig känner jag inte att jag har några problem i mitt liv just nu, jag mår nog oförskämt och oförtjänt bra just nu.
Jag säger som pappa PUCKO:
Vissa är född snälla, andra får man lära upp.