Ligger här och lyssnar på hennes andetag, tårarna rinner nedför mina kinder.
Det gör så ont i kroppen att se henne må såhär.
Känns som jag står maktlös, tvingar i henne alvedon för att hon skall kunna fungera.
Torkar hennes tårar när hon gråter av smärtan och för att orken är slut, men vem kramar mig när mörkret kommer och hon har somnat.
Då släpper den där starka människan jag egentligen är taget och bryter ihop.
Det värsta jag vet är när min dotter är sjuk, jag känner mig så ensam och hjälplös.