Det är alltid jobbigt när jag hör mina vänner ledsna.
Telefonen ringde för en stund sedan och på andra sidan fanns en person som precis haft ett gräl med sin sambo.
Sambon har ett otroligt dåligt självförtroende och detta avspeglas  väldigt mycket i deras förhållande.
Sambon är svartsjuk och har ibland problem med fysisk kontakt pga kroppskomplex.

Då tänker jag tillbaka på till hur jag är.
Jag vet att jag är en stark människa som oftast inte låter folk få köra över mig.
Jag är inte svartsjuk i den bemärkelsen att jag ser snett på andra snygga tjejer, föredetta flickvänner eller tycker det är jobbigt att det finns kvinnliga vänner i bekantskapskretsen.
Dock så kan jag bli avundsjuk om jag känner att jag ramlar långt ner på prioriteringslistan.
Då spelat det ingen roll om det är en kvinna eller en man som går före.

Min mamma har alltid uppfostrat mig att tro på mig själv och vara den jag är, och det har jag levt efter.
Jag har skinn på näsan och är inte rädd för att visa framfötterna.
Visst finns det delar på min kropp jag inte är nöjd med men dom får "duga".
Tex mina små fötter, det ser sjukt ut med så små fötter på min långa och smala kropp.
Min rumpa, som tidigare var vältränad men som numera har blivit större till vissas lycka och andras förtret.
För att inte tala om mina bröst som krypte nästan 2 storlekar efter att jag ammat Mojjo.
De va bara lite av de saker jag inte är helt nöjd med, finns en massa småsaker jag skulle kunna nämna men vem mår bättre av de?

Jag är nöjd med den jag är även som vissa saker kan förbättras, och detta avspeglar sig i min personlighet.
Det är det som gör en kvinna riktigt attraktiv.
Man kan inte bara leva på ett vackert yttre det krävs ett vackert inre med.