Mycket klok man den där Tommie.

(klicka på bilden för att komma till artikeln)




Läste en artiket på ST.nu som skrevs häromdagen. Den handlar om Rottweilern.
Med andra ord om en sådan hund som jag har.

Det står att det är en explosionsartad ökning av rottweilerhanar i Sundsvall. Och med den ökningen så ökar nog tyvärr även omplaceringsantalet. Varför?
Pga att en 2-årig rottweiler inte alltid är på samma våglängd som sin matte eller husse.
Att husse eller matte inte är konsekvent nog och förberedd på vad som komma skall när man köper den där söta lilla hårbollen.

Ymisen är idag en vuxen rottweiler och en väldigt stor del i mitt liv. Idag vet han sin plats i vår familj.
Han har respekt för mig och min dotter och vi har respekt för honom.
När Ymot var ca 2 år valde jag och min fd man att skaffa barn och pratade rätt mycket om hur våra, då, 2 hundar skulle klara av konkurensen av en bebis. Första tiden när Mojjo kom till världen var vi väldigt oroliga över vad som skulle hända.
Ymot förälskade sig snabbt i bebisen medans vår andra hund Freya var med avvaktande. Hon var dock bara en liten valp fortfarande.
I samma veva som Mojjo föddes flyttade vi ca 100 mil norrut och det blev en stor omställning både för oss och hundarna.
Det slutade med att vi sålde Freya men behöll Ymot. Freya var fortfarande valp och det blev för mycket för mig att ta hans om ett barn och 2 hundar medans min dåvarande man jobbade. Jag tror detta gjorde att banden mellan Mojjo och Ymot bara blev starkare. Dom har alltid hängt ihop även om Mojjo blivit förbannad för att Ymot är stor och ivägen och Ymot blivit trött på Mojjo när hon klättrat på honom, tagit mat ur hans matskål och dragit honom i pungen.
Det där med respekt från Mojjos sida har kommit med hennes mognad och utveckligen av hennes förstående av vad som är rätt och fel.
Det var en hård och bestämd tid med Ymot mellan 2-3 års ålder sedan vände det i stort sett på dagen.
Idag är han världens goaste hund. Hemma är han lugn, ligger på sin plats och är otrolig go.
Han myser ofta med mig och Mojjo. Kramas, pussas och visar andra ömhetsbevis.
Men en sak är han benhård på, ingen kliver in i vår bil oanmäld! Detsamma gäller hemma men inte i samma utsträckning. Matte skall godkänna besökarna först.
Han är ingen hund, han är en familjemedlem.


Kommentarer
Postat av: mormor

Värst är ju att han tror att han ryms i knät. Men va gör man inte som hund, halva Ymis ryms ju men det blir tungt

2009-02-05 @ 21:46:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0