Idag blev jag påmind om hur snabbt ett liv kan tas ifrån en. Fick se bilder på någons son som gick bort 2 veckor efter födseln och kände hur hjärtat sprack. En rispa av obehag och sorg pga medvetenheten att detta varit hennes son, hennes allt, hennes glädje och lycka.

Relaterar till min egen dotter. Jag som tycker det är jobbigt att vara utan henne medans jag arbetar, trots att jag vet att jag får träffa henne när jag kommer hem.

Det är med stor respekt jag vågare visa tårar tillsammans med mamman idag. Har svårt att släppa bilden av en liten, vacker pojke full av liv vid förlossningen som strax efter fått lämna många sörjande efter sig.
Trots att jag inte träffat denna lilla pojke känner jag saknad. En underlig känsla som jag tror grundar sig i de andras sorg och saknad.

Ta vara på det du har innan det är för sent, det kan tyvärr gå fortare än vi tror.