Vi lever på 2000-talet.

Läste idag Denizes blogg där hon skriver om hur hon lever ensam med sina 2 barn. Barnen har olika pappor men dessa pappor finns inte i det dagliga livet.

I detta inlägg skriver hon om hur människor kring henne dömmer henne för att inte barnen har deras fäder i sin vardag och hur de kommer sakna dem när de blir större. BULLSHIT!

Jag separerade från Mojjos pappa för snart 3 år sedan och efter den separationen hade inte Mojjo någon "pappa" i sin vardag eftersom hennes far flyttade. Jag har haft ett par seriösa förhållanden efter uppbrottet men ingen av de männen har någonsin fungerat som pappa för Mojjo.
Anders, Pappa PUCKO, var den som tog mest plats i vårt liv, han älskade Mojjo och hon älskade honom. Men han var inte hennes far, dock en enormt bra manlig förebild.

Jag tror inte på att barn behöver någon manlig förebild, eller att de en dag vaknar och saknar en pappa som de inte känner. Klart att det väcks en nyfikenhet över en far som kanske inte är tillgänglig varje dag men jag kan ärligt säga att det är ingenting jag märker hos Mojjo.

Vi pratar om hennes pappa ibland och det är oftast jag som tar upp det. Själv låter hon livet gå vidare och vet mycket väl att hon har en pappa som inte bor med oss.
Sedan jag träffade Mogge förändrades ju livet för mig och Mojjo. En annan människa flyttade in i vårt trygga hem och rörde om både för Mojjo och för mig. Vi var ju vana att ha varandra och inte dela den uppmärksamheten på hemmaplan. De kom 2 bonussyskon /bonusbarn som skulle ha uppmärksamhet och det krävdes att de skulle dela rum och leksaker, vilket inte är lätt för en 3-åring som Mojjo då var.
Men idag fungerar Mogge som pappa, manlig förebild eller vad man nu vill kalla det. Mogge gör ingen skillnad på sina barn och Mojjo vilket ger henne både kärlek och trygghet. Han finns där för henne när hon behöver honom.

Men Denize skrev något bra. "Jag ÄR både mamma och pappa och jag ÄR tillräcklig."
Jag känner detsamma. När inte Mogge fanns så var jag båda föräldrarna och det gick galant. Skulle Mogge av någon anledning inte finnas kvar i våra liv så skulle det gå bra ändå.

Hur klarar sig annars alla skillsmässobarn som inte bor varannan vecka eller varannan helg hos sin pappa, eller mamma?
Jag är själv ett sådant barn och jag kan ärligt berätta att det är först i vuxen ålder jag funderar över min fars och min relation. Så...  välkommen in på 2000-talet då vi kvinnor faktiskt även duger dom pappor :)

Kommentarer
Postat av: Anonym

BRA inlägg!! Jag är inte alls i samma sits. Jag och min sons pappa är separerade, men min son träffar sin pappa vartannat veckoslut och han finns i allra högsta grad med i hans liv. Jag har en "ny" man i mitt liv likväl som hans pappa har en "ny" kvinna i sitt. ÄNDÅ har folk så otroligt mkt fördommar... Det är sååå synd om dessa "skilsmässobarn". Varför undrar jag??? Visst, det kanske är synd om dom som får åka mellan två hem. Eller som i ditt fall bara ha "ett" hem. Men jag ser det som så... Dessa barn är många ggr så mkt lyckligare än vad många av oss som växte upp med 40 och 50-talist föräldrar var. På den tiden skilde man sig inte. Där försökte man leva tillsammans för barnens skull. I de flesta fall. Inte i alla. I dag flyttar man i sär. I de flesta fall. Inte i alla. Vilket tids nog resulterar i att barnet/barnet har glada och lyckliga föräldrar. Vare sig man lever själv eller tillsammans med någon annan.

Jag gled kanske i från ämnet helt och hållet. Det jag egentligen ville få fram var att det var ett bra inlägg :)

2010-08-13 @ 10:05:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0