Igår hade jag och Alex ett väldigt jobbig men bra pratstund. Igår var första gången vi pratade riktigt om allt som hänt på flera månader. Vi grät, pratade och skrattade även lite till och från.

Alex är stark, jag vet att hon kommer klara livet galant. Hon har en bra grund i sin uppfostran som hon kan stå på. Många tycker att Alex och P har varit bortskämda, även jag ibland, men jag anser att det är Anders val och det har ingen annan något med att göra. Barnen har ändå fått lära sig rätt och fel och att ta lika mycket ansvar, om inte ibland lite mer som sina jämnåriga vänner. Om Anders känner att han har råd och lust att köpa saker till sina barn och ge dem den levnadsstandard dom haft så är det väl upp till honom. Det är hans pengar som han tjänat ihop när han jobbat. Förstår inte hysterin om "bortskämda ungar".

Alex har varit väldigt bortskämd när det gäller pengar och materiella saker, men hon har tagit hand om ett hem där hon levt med sin far och bror. Lagat mat, städat, tvättat mm. Det är mer än vad många andra gör i hennes ålder. Hon är duktig min tjej!!

Saknaden kommer och går, även för mig. Men jag har Mogge som stöttar mig och finns där. Jag har en sån stor glädje i vår familj att den väger upp mycket av den sorg jag känner efter Anders.
Det som känns jobbigast är att jag känner mig så hjälplös. Ett stort hjärta löser inte alla problem.
Jag vill hjälpa så mycket mer än vad jag gör, men tyvärr finns varken pengarna eller plats just nu. Men mitt hjärta och hem står alltid öppet för barnen.

Min mor måste ha gjort något rätt i min uppfostran, för ett stort hjärta är något jag faktiskt vågar skryta med att jag har. Även min värsta fiende kan hitta en plats där i..