Läste Melas blogg häromdagen och hon hade skrivit om pojkvänner. Jag tänkte försöka mig på samma sak.

Min första
Min första pojkvän hette Robert och vi träffades på skoavslutningen i 8:an. Vi träffades efter gatan i Hammarstrand och det slutade med att han fick mitt nummer och skulle höra av sig dagen efter vilket han gjorde och efter det var vi oskiljaktiga tills den dagen det tog slut.

Jag var enormt förälskad i honom men troligtvis lika förälskad i hans underbara familj, hans mamma och pappa och 5 småsyskon. Jag har inte ångrat en sekund av det förhållandet.
Orsaken till varför det tog slut var att jag flyttade till Sollefteå och känslorna svalnade väl eftersom och hettade till för någon annan...

Men Robert kommer alltid ha en fin plats i mitt hjärta som den första pojkvännen, den perfekta första pojkvännen.

The bad guy
Jag har träffat en del bad guys, tyvärr. Allt från den coola killen i slutet av gymnasiet till den elaka killen för bara något år sedan.

Den coola killen är oftast bara cool utåt, men enormt snäll och go mot mig. Det var han också.
Vi levde tillsammans under en period i Östersund och jag mådde bra. Tyvärr ändrades våra liv, både när det gällde arbete och intressen så jag valde att lämna honom. Dock så ler jag varje gång vi pratar på FB idag eller ser bilder på honom. Han är nog en av de snällaste människorna jag träffat. men tyvärr räcker inte det hela vägen.

Den elaka ger mig fortfarande en klump i magen och jag får tårar i ögonen. Han sårade mig som ingen annan gjort eller kommer att göra. Han fick mig att älska honom så mycket att jag accepterade allt ont han gjorde tills det en dag uppdagades för mycket. Det var dock hans val att försvinna från mitt liv vilket jag idag är tacksam för. Jag vill inte ha med honom att göra.


Mannen som gjorde mig till fru
Vi blev förälskade på jobbet. Det följdes av diskreta kyssar i hissen, många kvällar i hans bil vid ättestupan och underbara sommardagar på fästningar runt Göteborg.
Vi flyttade ihop och njöt av varandras närhet. Vi levde tillsammans, jobbade tillsammans och var aldrig ensam. Kanske var det det som egentligen tog kol på det vi hade.
Tyvärr blev inget som vi tänkt oss i slutänden. Vägen blev tuffare och fick både gropar och djupa hål. Tillslut orkade jag inte laga dess hål och skador så jag gav upp. Jag skulle vilja skriva tyvärr men idag ångrar jag det inte. Idag är både han och jag lyckliga.

Han har gett mig det bästa jag har. Han har gett mig en dotter som jag älskar mer än livet själv.

Bästa vännen
Anders, min kära vän. Anders och jag träffade varandra via jobbet och det klickade direkt. Inte bara kärleksmässigt utan även vänskapligt. Anders visade sig vara en enormt snäll och omtänksam människa som alltid fanns där när jag behövde en axel att vila mitt trötta huvud emot.
Jag och Anders levde som ett par under en tid men valde sedan att vara vänner.
Anders var min absolut bästa vän. Hans barn är idag MINA barn. Jag älskar dem nästan lika mycket som Mojjo.
Tyvärr har Anders lämnat oss pga en olycka i augusti 2009 men han lever kvar i mitt hjärta och i mitt minne.

Love of my life
Mogge....
Det finns väl ingen som har missat hur mycket jag älskar min underbara fästman.

Mogge och jag träffade varandra i fjolvår och jag kan ärligt säga att det var intresse från första stund från min sida. Jag bestämde mig ganska snabbt för att satsa på oss och han valde tydligen detsamma eftersom vi efter bara 2 veckor levde tillsammans i min lägenhet. (Han hade dock sin kvar i ett par månader till)
Med honom fick jag 2 underbara busungar och en massa mera ansvar. Men han fick detsamma. Han är en kanonbra plastpappa och en underbar fästman som jag tänker spendera mitt liv med.

Men vad skiljer honom från de andra? Hur kan jag veta att det är just han som är mitt livs stora kärlek.

Jag vet faktiskt inte om han är så annorlunda alla de andra. Men han har samlat deras goda sidor i en och samma person. Mogge finns alltid där för mig när jag behöver honom. Han får mig att skratta, le och må bra.
Han är ärlig mot mig och jag litar på honom till 100%. Han ger mig och min dotter den trygghet och kärlek vi behöver.
Nu är jag 30 år och har som ni kanske förstår gått på ett par nitar och vet vad jag söker. Och det jag söker, eller har sökt, är någon som Mogge.

Så länge vi har det som vi har det nu så tror jag att detta kommer hålla livet ut.