Sedan jag åkte in på sjukhuset i april ifjol har mitt minne försämrats märkbart. Jag kan inte säga att det är korttidsminnet eller långtidsminnet eftersom det är någonstans mitt i mellan dem. Om inte det vore nog har jag även fått försämrad balans men det är en annan historia.

Jag glömmer hela tiden var jag lägger saker, jag måste strukturera upp mitt liv mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare, skriva upp allt, tider, möten, dagistider mm.
Detta kan ibland göra mig otroligt frustrerad.

Innan allt detta kom jag ihåg ALLT, mitt minne var något av det starkaste jag hade tyckte jag. Dock så kommer jag fortfarande ihåg allt innan, kan nästan säga på dagen när någon sa vad. Men nu får jag ofta ge mig och erkänna mig besegrad när jag knappt minns mina arbetstider längre.

Igår kom detta över mig ordentligt, och detta i samverkan med tjaffs med Mojjo fick mig verkligen att bryta ihop. Jag satt på köksbordet när tårarna började rinna och jag får ångest över vilket kontrollfreak jag börjar bli pga detta. Vill ha stenkoll på allt som händer i mitt liv men måste inse att jag kanske måste släppa dom tankarna och låta Mogge glömma grejor till barnen, glömma ringa verkstaden och avboka tiden (Vilket han säkert glömt idag).

Kan väl erkänna att det är rätt skönt att jag har blivit mer strukturerad, var sak har sin tid och var sak har sin plats.
Men just då kände jag mig som världens värsta mamma, sambo, plastmamma.
Som tur är har jag världens underbaraste sambo som snabbt fann sig i situationen, pratade mig till rätta och kramade på mig massor.

När jag jobbade på telenor tränade jag upp minnet rätt bra genom att skriva ner det jag skulle ringa vidare om. Detta gjorde att jag kunde försöka komma ihåg informationen men samtidigt kunde "tjuvkika" om jag glömde bort det. Är livrädd för att vara mammaledig och jag inte får använda minnet på samma sätt som i jobbet.

Men jag hoppas det går bra :)