Igår åkte min bror in på akuten och det slutade med operation igårkväll. Tydligen har han drabbats av något liknande min mor gjorde. Läkaren hade sagt att de var något medfött som man ofta märker när barnen är bebisar, med andra ord är min bror inte vuxen ännu. (Men de visste jag ju redan)

Men som vanligt blir jag fjantig och gråter floder. När mamma åkte in var det riktigt allvarligt och det var en stor operation. Att få samtalet av "Pappa Sten" att mamma låg inne för en akut operation tog knäcken på mig. Jag grät i flera dagar. Livrädd att mista henne också.
(För er som inte vet miste jag min far för snart 9 år sedan i en hjärnblödning.)
Men mamma lever och mår ... sådär efter operationen. Men hon är stark min mor och kommer förhoppningvis bli helt bra igen.

När jag då fick samtalet om min bror igår rasade hela min värd. MIN BROR!! MIN BÖBÖ!! På något sätt var det nästan värre att han åkt in och att jag inte viste riktigt vad som hänt. Att min mor ska lämna mig för andevärden vet jag redan, men att min bror ska göra det vill jag inte tänka på riktigt än.
Jag kastade mig i armarna på Mogge och tårarna sprutade. När jag hämtat mig lite ringde jag brorsans fru och fick veta att det inte var sån hemsk som jag målat upp, men klart det är allvarligt när de måste sövas.

Men vid midnatt inatt när jag inte kunde sova och startade datorn fanns min bror inloggad på Facebook. Vi skrev lite till varandra och oron i magen släppte. Han blir nog kvar på sjukhuset några dagar och jag hoppas att jag kan få hälsa på honom. Men jag kommer alltid vara livrädd för Sundsvalls sjukhus.
Minns korridorerna och salen där pappa dog precis som det vore igår. Får kväljningar varenda gång jag går igenom glasdörren från väntrummet till akuten. FY!