Idag fick jag höra hur stark jag var som människa. Det var inte första gången jag fått höra dessa ord.
Jag vet att jag är psykiskt stark idag, men jag skulle mer förklara det som att jag blir stark när det behövs, för jag gråter också, jag tappar också fotfästet. Men när någon behöver mig biter jag ihop och tar hand om dem.

För ca 2 år sedan, närmare bestämt den 24 augusti, miste jag en kär vän. En fd pojkvän som blivit något mer, något bättre. Han blev en av mina bästa vänner. Tiden som flickvän och pojkvän gjorde att vi accepterade varandras fel och brister och kunde, då det tog slut, vara vänner utan att döma varandra.
Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Vi blev varandras tryggheter i all oro som fanns runt oss.

När denna dagen kom hade vi inte pratat med varandra på ca 1 vecka. Det var mycket i båda våra liv. Du hade barnen som tog din tid och jag var nykär och hade inte tid med annat än kärleken. Men just den där dagen stannade tiden upp och världen stod stilla i några sekunder, de va de sekunderna då din dotter berättade att du var död.

Ångesten över att jag inte svarade i telefonen den natten kommer alltid finnas. Att jag inte svarade när dina barn behövde mig. Att jag inte fanns där när din dotter bröt ihop och behövde få krypa in i en välbekant trygg famn.

Jag spenderade de närmaste dagarna i ert hem. Sittandes i din dotters säng med henne gråtandes i min famn. Jag har sedan den dagen försökt finnas för henne i vått och torrt.

Din son fann sin mor och har byggt upp ett nytt liv där han har funnit ny trygghet och ny mark att stå på.
Han är 18 år nu, stor...
Och han är så lik dig. Han är så fruktansvärt lik dig i sitt sätt, i sitt rörelsemönster. Han är vacker, troligtvis vackrare än dig, detta då jag älskar hans lockiga blonda hår och hans glada ögon.

Och din dotter...
Ja, hon är stark, en av de starkaste människor som korsat mitt liv. Hon har byggt upp en egen värld. En trygghet runt sig själv där hon vet att hon kan. 20 år och har omvärderat livet till något bättre.
Jag vet att hon många gånger vill stänga in sig, krypa ner under täcket och aldrig mer komma ut. Hon saknar dig nog mer än någon annan. Men hon tar alltid mod till sig och kryper upp ut sängen och tar tag i dagarna som kommer. Hon kommer gå långt den där damen! "Min" dotter kommer hon alltid att vara.

Själv då, hur har jag tagit allt?
Jag kanske ska säga tyvärr har jag tagit det bra. Jag var så lycklig i mitt liv när du försvann, så trygg och så glad att din bortgång bara rubbade ytan. Klart jag saknar dig ibland, tänker på dig ofta, skrattar åt vissa minnen, gråter åt andra. Men i det stora hela fick din bortgång mig att ta vara på det jag har.
Det fick mig att inse hur viktig vissa människor i mitt liv är. Hur rädd jag bör vara om Mogge :)

Så...
Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag hoppas och tror att du ser oss från ovan. Ser hur något fint kan växa ur en tragedi.
Fågel Fenix.