15:20 stod vi i receptionen på Djurkliniken. Ymisen började med att charma en annan hundägare genom att lägga sig på golvet och riktigt mysa med matte. När Emma, sköterskan, kom vägde vi honom, han väger fortfarande 62 kg.
Därefter bar det av till undersökningssalen "Vargen". Där fick han klättra upp på den svarta britsen och hissas upp, på med grimman ifall att han skulle bli arg när dom ska klämma och känna.
Men det gick bra, han gnydde till ordentligt en gång annars visade han bara sitt missnöje med lite morrande, precis som han gör när han visar för barnen att nu ska dom nog sluta klättra på honom för nu är han less.

Åsa, veterinären, tog hand om Ymot när vi sydde örat så det kändes tryggt. Hon konstaterade efter en liten konversation att problemet troligtvis satt i muskeln eller leden i "armhålan"/"axeln". (Jag vet inte vad det heter på en hund) Vi fick ett recept på Rimadyl utskrivet och ett nytt besök inbokat för kontroll och möjligtvis röntgen.

När vi ändå var där fick Emma vaccinera honom. Vaccinerade även mot kennelhosta eftersom den är väldigt vanlig just nu.

Detta besök tog ganska hårt på min pojke så när vi kom hem blev det en snabbrastning, lite mat med kvällens tabletter och sedan dess har han sovit i fotänden på sängen.
Idag får tyvärr barnen klara sig själva framför TV:n för ikväll är jag Ymots. Men dom verkar inte klaga då de är barnprogram och glassdags.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article7853850.ab

När man har tråkigt läser man allt på aftonbladet och detta visar hur tråkigt jag har just nu.
Vad är detta???

Jag kan inte annat än småskratta. Ska man sätta glitter på "hönan"? Räcker det inte med glitter i öronen, på naglarna, i naveln och på diverse andra ställen där folk väljer att "blinga" sig. Det kanske är jättesnyggt men varför?

Den här trenden tror jag inte att jag kommer hoppa på, jag är nöjd med mina hål i öronen än så länge.
Men det vore skoj om typ mammsen eller någon annan 50-60åring i det blyga Sverige hakade på denna trend.
Då hade jag tyckt att det var lite tufft :)

När jag väntade Mojjo gick jag upp, om jag inte minns fel, 17 kg. Alla sa då att jag äntligen skulle få behålla några kilo och gå upp i vikt. På den tiden vägde jag max 52 kg och jag är 170 cm lång.
Men ICKE! När Mojjo kommit till världen tog det mig 3 månader sedan vägde jag 50 kg. Jag var ner och vände på 48 kg innan jag åter igen gick upp och hamnade på stadiga 52,5.

Där har jag nu legat fram tills jag träffade Mogge. Jag har alltid fått höra av min mor att jag är smal, ser sjuk ut, är finare när jag väger lite mer osv. Innan jag blev gravid den här gången vägde jag mellan 57-60 och har mått jättebra. Nu är jag i vecka 21 och vägen 64 kg. Räknar med att gå upp iallafall 10 kg till, om inte mer, och hoppas att jag har lika lätt att gå ner den här gången som sist. Men jag vill inte längre ner än 57 - 60 för där mår jag som bäst.

Men det återstår att se :)

Baka dumlemuffins och tårta för idag är det ingen vanligt dag. IDAG ÄR DET JULIAS FÖDELSEDAG!!
HURRA HURRA HURRA!

Busungen fyller 8 år och idag firas båda eftersom Tindra fyllde år sist dom var hos oss.
Vi skulle egentligen fira dem i helgen men det blev så mycket bråk så vi blåste av det.
Det är jobbigt det där med barnuppfostran, hur man ska aggera i olika situationer.
Men idag smäller det iallafall :)

Nu har Ymot haltat i flera dagar och det ser inte ut att bli bättre. Idag kunde han knappt ta sig nerför trappen när vi skulle på promenad så då ringde jag till veterinären.
Imorgon ska vi åka in och kika lite på benet. Förhoppningsvis är det bara en muskelsträckning eller stukning, men tyvärr är ju jag en sådan människa att jag befarar det värsta.

Min bebis!!!

Just nu blir han bortskämd med hundgodis, ligga på sin nya sköna fäll och bara mysa och bli klappad, pussad och kramad. Älskar honom nästan lika mycket som mitt barn :)

Alex följde med en av sina kompisar på "modell för en dag" och se så fint resultatet blev.

Blev 37 minuters arbete idag innan de var dags att hämta Mojjo igen.
Mojjo har varit småhängig i ett par dagar men idag har hon bara grinat och gnällt hela dagen.
Idag grinade hon hela tiden medans vi skulle äta, hela tiden inne på affären, hela vägen till Alex så då kände jag att de var bättre om hon fick vara hemma och ta det lugnt om hon inte mår bra.

Tyvärr missar ju jag jobbet men det får man väl leva med när man har barn.
Men jag hade sett fram emot en kväll med Hannah och en massa tok som vanligt. Har världens underbaraste arbetskamrater.

Tobbe har sagt i över ett halvår att jag är tjock, på skämt. Nu är jag tjock!!!

I samma veva som jag skrev inlägget om Lillefot nyss vaknade en känsla av saknad i mig.
Här sitter jag och skriver om hur lycklig jag är att jag väntar mitt 2 barn, detta efter 2 tidigare missfall, och känner hur glad jag är över att vi lyckats efter allt kämpande.
(Jag och Mogge miste 2 små "räkor" strax innan Lillefot flyttade in, samt att jag haft ett missfall tidigare, så tvivlen har ju funnits att jag skall kunna bli mamma igen)

Mitt i mitt skrivande kommer tankarna på min far. Vilken relation hade han och Mojjo haft om han funnits i livet idag. Hade hon varit hos honom och älskat honom lika mycket som hon älskar sin mormor och morfar S.
Hur hade han känt gentemot mitt nuvarande barn och mitt kommande. Hade han varit en stolt morfar.
Hade han tagit med Mojjo till skogen och plockat hjortron, hade hon fått varit med på allt det där han alltid sa att jag var för liten för eller inte skulle orka. Oftast blir ju barnbarnen mera bortskämda.

Tänk om han fick vara här och se Mojjo växa upp, tänk om han hade fått vara här och se Lillefot födas.

Min far var en man med pondus och en enorm bestämdhet. Men det var först den sista tiden i hans liv jag fick se hur mycket jag verkligen betydde. Att han skulle kunna gå över lik för mig, hans dotter.
Jag minns hans ord som om det var igår. Men det var den 31 maj 2002 jag fick ett telefonsamtal från honom där han bestämt berättade för mig hur jag skulle sköta mitt liv. Hur ledsen jag blev när jag insåg att jag svikit honom genom att leva som jag gjorde, nedtryckt i skorna av en människa jag då älskade.
Tyvärr hann jag aldrig visa att jag lyssnade på hans ord och valde rätt väg tillslut.

Idag hade min far varit stolt. Jag har valt en man i mitt liv som jag vet att han hade älskat. En man som har så många likheter med min far att det ibland är lite skrämmande. En man som gör mig lycklig och som stöttar mig i med och motgång. En man som finns fär för mig och min dotter, en man som kommer bli en underbar far till min son.

Jag minns att min mor skrev ett mail till mig i samma veva som min far dog, att om min far skulle se mig då skulle han vända sig i graven. Hon hade troligtvis rätt.
Men jag önskar han kunde se mitt liv idag. Idag hade han varit stolt över mig.

Jag vet att du håller ett vakande öga på mig och min familj.
Jag kommer alltid älska dig min far!!

Det är rätt skoj att se vad det jag äter påverkar lillefot.
Han gillar tydligen inte dricka, vet inte om det beror på kolsyran eller sockret.
Han tycker inte om när jag äter massor med maränger, dricker kaffe eller sura saker.
Då blir det full rulle där nere i magen.

Idag blev han även lite sur när jag råkade snärta ett gummiband på min egen mage så det gjorde riktigt ont. Troligtvis spände jag väl magen just då. Inte heller när jag vilar armen mot magen när jag bär något tungt.
Även Mogges röst har den inverkan på honom, så snart Mogge pratar i närheten av magen så buffar Lillefot.

Men det är underbart att känna alla hans rörelser, även om det kan bli lite mycket eller att det håller mig vaken på nätterna. Bara lyckan över att han finns där inne övervägen allt jobbigt.

Jag och Mogge pratar om honom varje dag, vi buffar, retas och klämmer så han ska buffa tillbaka. Men varje gång Mogge lägger sin hand på magen blir det stilla. Endera hatar han Mogges röst och älskar hans beröring eller tvärt om. Men han känner iallafall av att det är pappsen som är där.

Vår lilla son, redan älskad av både föräldrar och syskon.

-Du kan köra med en hand så kan du hålla i mamma med den andra handen.
-Men det går ju inte Mojjo, jag måste ju växla.
-Men du behöver ju inte dra i spaken såhär.
(Mojjo rycker frenetiskt i en osynlig spak)

Tänk om hon visste hur roligt det där blev.

Jag har nu tagit bort inlägget om Mattias.
Detta efter en konversation med honom och jag känner att illskan lagt sig.
Jag står fortfarande för hur sårad jag blev pga honom både då och ikväll men pga att så många andra läser och ska engagera sig i framför allt hans liv så tar jag bort det.

Nej, jag godkänner inte alla kommentarer.
Jag ser inte poängen att godkänna spydiga kommentarer om mitt tycke och tänkande.
Jag har rätt att tycka precis som jag vill om inte annat är det något mellan mig och personen/personerna det handlar om. I sverige har vi yttrandefrihet och den gäller alla, även mig.
Och jag behöver inte fråga någon om lov om vad jag ska tycka och tänka, det bestämmer jag helt själv.

Än en gång, detta är min blogg, jag skriver det jag vill, jag tycker det jag vill om vad jag vill och om vem jag vill.
Jag behöver inte tycka som dig eller någon annan. Jag har rätt att bestämma de själv.


Kommentaren handlade iallafall om självinsikt.
Tro mig det har jag, jag har haft många timmar att ransaka mig själv. Tror inte den som skrivit denna annonyma kommentar känner mig så väl som den kanske tror eller vet vad jag gått igenom i mitt liv.
Och det kommer jag heller aldrig skriva ut på bloggen. För det är privat.

Men den som du är så feg att man kommenterar på ett sådant sätt och dessutom anonymt kanske även den skall ransaka sig själv varför man inte vågar stå på sig och visa sin egen åsikt. Jag vågar visa min!

Många företag har en rekomendation att man inte skall arbeta efter en viss månad. Så är det på mitt jobb.
Jag kommer troligtvis på arbeta med "slitgörat" resten av min tid som gravid. Inget sagt men det lutar åt det hållet. Det är roligt men jag älskar verkligen att jobba på fältet.

Jag tycker att man skall få avgöra detta själv i den mån man är frisk och då menar jag inte fysisk frisk utan mer i huvudet. Vissa människor kan ha vanställda ideer om vad de klarar av och inte men jag vet att jag klarar av jobbet och ser inte riskerna som något mer problem än att vara ute med hunden.

När jag väntade Mojjo drog ju ymisen ner mig ett antal gånger så jag åkte på magen som en säl, dock inte lika grasiöst som Anja Pärson. Jag kan lite gärna ramla hemma eller göra illa mig, troligtvis är chansen att det händer högre än att utsättas för "riskerna" på jobbet.

Vi får se vad som händer, jag är glad att jag har den arbetsplats jag har iallafall. Trivs med de jag arbetar med och tycker att arbetsuppgifterna är helt OK.

Jag har egentligen världens bästa hund. Han kan de flesta kommandon och är även tränad en del i skydd. Han får mig att känna mig trygg på kvällarna när vi är ute i mörkret och han är världens goaste och snällaste.

Men han har en hemsk åkomma, han kan inte låta bli mina godsaker. Lämnar jag en bulle, en kaka eller något annat mänskligt godis framme äter han upp det så snart jag vänder på huvudet. HAN ÄTER JU INTE ENS UPP SIN EGEN MAT!
Hur kan någon kalla en sådan hund för mördarhund eller kamphund. Det enda som skulle få min gosse att va det minsta farligt är om man skulle ha en godsak med sig. Så från och med nu hoppas jag att alla busar ute på kvällen har en bulle i fickan.

Min machokille är en bullälskade mes!

Nu på morgonen har jag hunnit funderat lite över svartsjuka.
Det började med att jag satt och kikade på Mingla.nu som jag ibland gör när tristessen faller på. Såg då att min älskade Hannah fanns med på en vimmelbild från helgens bravader på Aveny. Foto: NN & AAstår det.
NN är min fd pojkvän/nästan sambo och AA hans flickvän.

Jag är väl kanske inte den som skall börja dömma ålder eftersom det var 9 år mellan mig och Anders på den tiden det begav sig men jag var 27 och han 36. AA är vad jag vet max 17 och NN är väl 26 tror jag.
Som sagt inte mitt problem men men..

Sist jag träffade NN var på hans arbete och vi pratade länge och väl. Vi har verkligen jätteskoj när vi springer på varandra. Jag har ingenting emot honom utan vi passade bara inte tillsammans. Vi pratar om Mojjo, jobb, vad som hänt med gemensamma vänner mm. Och helt plötsligt kommer det fram att det kanske inte är så bra att jag hör av mig till honom. Detta gällde ett sms jag skrivit nån vecka innan som löd i stil med:
"Kan vi ses någon dag då du kan gå igenom kameran med mig". Detta för att jag skulle låna Alex kamera och fota min brors bröllop, och Alex kamera är NNs gamla, med andra ord den jag fotade med förr.
AA hade tydligen blivit svartsjuk.

Här kommer då min stora undran.
Om jag lämnat NN av olika själ och gått vidare med Mogge. NN och AA har varit tillsammans i över ett år, hur kommer det sig då att jag fortfarande är ett hot?
Visst kan jag bli orolig ibland när det gäller Mogge men det gäller nog mest när uppmärksamheten mot mig är för liten. Den svartsjukan kommer oftast när han spenderat dagarna i garaget med sin svåger. Med andra ord så tror jag inte att han ska träffa någon annan.
Lite svartsjuka är hälsosamt, det visar bara att man älskar varandra och är rädda om varandra men det får finnas gränser. Man måste ju få prata med sitt ex även om man inte behöver samtala varje dag.

Jag är som jag skrivit förr kompis med de flesta av mina ex, det kan kommenteras ibland på varandras FB-profiler, nått sms ibland men de är allt. Och som synes så bråkar ju inte jag och Mogge om de?
Nej, svartsjuka partners är hemskt.

Jag är inne på facebook nästan varje dag. Startar jag en dator kikar jag iallafall in en sväng för att uppdatera mig på vad mina vänner gör. Ett rätt roligt sätt att hålla lite koll på vad som händer i min omgivning.

Men det jag inte kan förstå är människor som uppdaterar allt de gör, eller folk som får medhåll från 100 stycken så fort de är lite synd om dem, för vissa är det verkligen synd om jämt.

Idag kunde man läsa i aftonbladet att frölundas nya back, Christoph Schuberts flickvän avslöjat deras flytt till Göteborg på facebook. Hon var innan media. De tyckte jag var skoj!

Några av senaste tidens statusrader lyder:

"Working day"
Kanske inte så informativt men herrn som skrivit den är en gammal "chef" som idag arbetar i Saudi arabien om jag inte minns fel och jag älskar verkligen att följa hans dagar och de bilder han lägger upp.
Och det är en form av en ganska vanlig fras som används på vardagsmornarna. Jobbar, jobb idag osv.

"Det sägs att tiden läker alla sår... Men det är ju fan ärren som gör ont och syns.."
Folk som skriver uttalanden, citat. Detta är skrivet av min egen Hannah. Jag gillar sånt. Jag gillar människor som tolkar citat olika och kan använda de i sina egna liv. Detta ger mig friheten att fantisera om vad som hänt henne just nu. Kanske för att hon är en av mina bästa vänner, eller kanske för att jag inte vill ha allt så svart och vitt.

"Mmm... 32,2 grader varmt.."
Skriven av en kompis till min sambo under år 2000.
Hatar människor som måste uppdatera mig hur underbart varmt det är utomlands. Skriv vad ni gör, visa bilder men berätta inte för mig hur underbart varmt ni har medans jag fryser arslet av mig när jag ska gå till bilen på morgonen.

Andra statusar jag gillar är:
Inger som helt plötsligt springer iväg och köper en get och visar bild på den.
Kent som skriver besynnerliga statusar om diverse konstiga saker.
Johns egna tolkningar av citat och ordspråk, tex bättre en fågel i handen än i röven.

Något jag HATAR med Facebooks statusar är alla statusar med innebörden att man ska tycka på gillaknappen och kopiera om man tycker likadant. Jag gör det gärna när det gäller varningstexter om tex den svarta bilen som åker runt i Sundsvall och försöker lura med sig barn, men inte "om du har någon i himlen....." Det har väl alla i vår ålder? Ska alla ha den statusen då?

Något som är ännu värre är alla som byter profilbild flera gånger i veckan. Gör som inget annat än fotar sig själv?

Känner att jag börjar sväva ut lite mycket nu så vi avslutar här. Facebook är helt enkelt ett fenomen som spridit sig över hela världen.

I september ifjol renoverade vi hallen. I samma veva köpte vi tapeter till barnens rum.
Det kanske börjar bli dags att fixa det nu då :)

Hur jobbigt det än kan vara att vara både mamma och plastförälder älskar jag det.
Alla föräldrar vet att man kan bli så galen på sina barn att man nästan skulle kunna sälja dom. Detsamma gäller extrabarnen. Jag kan bli galen både på Mojjo och på busungarna. Men för det slutar jag inte tycka om dem.

Den familj jag har idag är snart komplett. Det blir den den dagen lilla Milo väljer att titta ut.
Mojjo är och kommer alltid förbli min ögonsten, denna plats kommer troligtvis att delas med Milo. Andra föräldrar säger att man älskar sina barn lika mycket, möjligvis på olika sätt. Svårt att tro idag men jag litar på dem.

Julia och Tindra kompletterar denna familj bra. Dom kommer hit och vänder upp och ned på tillvaron ett par dagar innan vi hamnat i fas igen, ibland väldigt jobbigt men oftast endast skoj. Det blir lite fart och fläkt här hemma, nytt blod varannan vecka, nya påmitt och upptåg.

Mogge, som i skrivande stund sover, är den människan jag letat efter i hela mitt liv. Han har det som jag inte har och är helt underbar både som sambo, pojkvän, vän, pappa och plastpappa.

Min familj är allt jag önskar mig.

Tänk att jag och Mogge alltid ska berätta för varandra hur mycket plats vat och en av oss har i sängen.
-Men jag har bara så här mycket plats.
Sedan visar man med armarna hur stor plats man har att ligga på.

Jag kan ärligt erkänna att de sista 2 timmarna, när jag legat vaken, har jag haft ca 15 cm kvar bakom ryggen till nästa anhalt blir golvet. Inom dessa 15 cm ska det även rymmas en träram. (har sängen malm från ikea).
De ska han minsann få höra när han vaknar.

När jag började gymnasiet 1996 träffade jag en pojke, via datorn, trots att vi delade lektionssal. Han var 1 år äldre än mig men den datasal jag spenderade mina håltimmar och raster i tillhörde deras klass och var deras "hemklassrum".
Denna pojke skulle senare bli min pojkbän under ett par åt under gymnasietiden. En väldigt trevlig pojke med ett stort intresse för datorer och teknik.
På den tiden kunde även jag en del om dessa ämnen och det mesta kunde jag nog tacka honom för.
Jag vet att han arbetade redan då åt ett välkänt bolag och att han idag arbetar åt Ericsson eller liknande i Göteborg.
Jag var imponerad över hans kunskaper redan då.

Vi har alltid behållt kontakten och varit vänner och träffats lite då och då när vi bott på samma ställen. För 2 år sedan var han "hem" till norrland och vi fikade och pratade en massa, mycket om teknik om minnen. Vi håller kontakten på nätet och facebook har gjort detta mycket lättare.

Det roliga med vår sällskap bortsett från nätet är att jag bara hör av mig via telefon när jag har problem med min dator. Han skrattar alltid gott och vet att jag har dataproblem när jag söker honom.
Detta hända även idag och mycket riktigt löste han problemet även idag.

Jag vill inte att han ska känna sig utnyttjad för han är en av mina äldsta vänner och jag tycker väldigt mycket om honom.
Tack Robert för att du hjälper mig när jag är dum och inte förstår mig på teknikens under. Men du ska veta att du även är en god vän trots att vi inte talar med varandra så ofta.

Idag har jag träffat Alex en stund. Började med ett samtal från mig där jag ville be henne säkra sin framtid, slutade med ett nytt samtal från henne att vi skulle ses.
Jag och Mojjo satte oss i bilen och hämtade min älskade AP-unge och sedan blev det som det brukar bli. En tur med bilen och en massa surrande.

Vi har pratat om Anders, vem han var, vad han var och vad han tog med sig och lämnade kvar.
Vi har pratat om hur det var när han levde och vem Alex var på den tiden och sedan jämfört med den hon är idag och hur långt hon har kommit det sista året.

Första gången jag träffade Alex var den 17 december 2007, tror jag. Då var hon 16 år och jag minns att hon var ung och väldigt söt när hon klev in genom dörren precis efter att jag och Anders ätit middag hemma hos honom.
Med sig hade hon även en söt pojke som då var 14.
Alex var på den tiden en väldigt osäker människa av olika anledningar, hon hade varit sjuk en längre tid, gått igenom en skillsmässa bara ett år innan och helt plötsligt dyker jag upp i deras liv.
Men det var aldrig några problem. Inom loppet av bara ett par månader var vi goda vänner och jag älskade redan då henne och hennes bror. Vi gick igenom mycket tillsammans under den tid jag och Anders levde tillsammans.
Tonårsproblem, kompisproblem, skolproblem, killproblem... ja det mesta.

Efter en tid gick jag och Anders ifrån varandra men vi fortsatte umgås. Vi åt ofta middag tillsammans och hälsade på varandra. Jag och Alex var nog de som då hade bäst kontakt.
Alex fyllde 17 och det firade vi ute på baksidan en fin augustidag. Jag minns fortfarande den dagen.

Ifjol fyllde Alex 18, hon blev myndig. Den lilla tjejen jag lärt känna ca 2 år tidigare hade bytt hårfärg flera gånger, haft flera killar, blivit större på olika ställen men framför allt växt mentalt.
Hon hade varit ifrån skolan ett år, hunnit börja om och läst ytterligare ett år och var på god väg att komma på fötter efter allt som hänt. Hon började bli lycklig.

Den 24 augusti, bara 3 veckor efter hennes 18-årsdag hände något vi aldrig kunnat förvänta oss.
Anders förolyckades och lämnade oss i ett kaos.
Jag hade redan träffat Mogge och levde då i ett rus av lycka strax efter vår förlovning. Men här slogs benen undan och jag offrade mycket av min tid för att finnas för barnen.
Alex liv, alex trygghet försvann. Hon miste den människan i hennes liv som varit hennes allt.
Den människan hon förlitade sig på att han alltid skulle rädda henne och finnas där för henne.
Den här dagen trodde jag skulle bli hennes undergång.

Idag är det den 2 september 2010 och Alex har bara för en månad sedan fyllt år.
Detta år har hon växt enormt mycket som person. Från att ifjol fortfarande vara barn, är hon nu en fullfjädrad vuxen med räkningar, eget boende, ansvar, skola och arbete.
Hon har under det här året fixat skolan minst lika bra som hennes övriga klasskamrater, hon har tagit körkort, sett sin bror flyttat ca 50 mil bort till deras mor, men hon står stadigt på jorden trots lite efterskalv då och då.

Jag är så enormt imponerad över mitt älskade AP-barn. Hon är stark i mina ögon även om hon faller ibland.
Hon har blivit vuxen, inte bara åldersmässigt utan även mentalt.

Jag älskar dig Alexandra! I mina ögon kommer du alltid vara min dotter hur gammal du än blir och var du än tar vägen. Jag kommer alltid finnas här för dig.
Mojjo ser dig och din bror som sina syskon och så vill jag låta det förbli. Jag är stolt över dig! Och jag är stolt över att kalla dig mitt AP-barn!

Nu håller jag tummarna att allt går som det ska på dagis. Att jag får igenom mina nya konstiga tider och att livet fortsätter leka precis som det gjort den senaste tiden.

Jag är så enormt nöjd med det dagis vi har så jag vill verkligen inte byta. Personalen som finns där nu är helt underbara.

Mogge och jag pratade igår om att vi kanske måste byta dagis på Mojjo om jag inte får igenom mina nya tider och att jag verkligen inte vill de. Detta hörde Mojjo och hon blev verkligen ledsen. Hon ville inte alls byta dagis och det hoppas jag att hon slipper.
Känns fjantigt att ansöka nattdagis för bara några månader och bara för ca 30 minuter 6 dagar i månaden.
Jag hoppas att dom fixar det. Underbara rektorn skulle återkomma efter att hon dubbelkollat med personalen.

KANON!!

Imorse efter att jag jobbat klart hämtade jag Mojjo och sedan Alex för en fika på stan.
Tyvärr blir det inte så mycket prat när Mojjo är med eftersom hon avbryter mig och Alex hela tiden men lite hann vi iallafall prata.

Jag njuter verkligen av mina små stunder med Alex. Hon är min STORA tös.
Som ni ser på bilden under så lekte Mojjo gris idag. Hon älskar tydligen att trycka näsan mot glasrutor och dra ner så hon får grisnäsa.

Mina 2 mest älskade ungar. Bara P som saknas!