Pratade med Mojjos pappa nu i eftermiddags. Vi pratade om att Mojjo fyller år i morgon och hur mycket han missat sedan han flyttade. Då nämner han sista gången vi sågs och jag kan inte annat än bryta ut i ett kluckande skratt.
Tänk vad en enda mening kan få mig från att gråta och vara totalt uppgiven till att skratta så gott och faktiskt se hopp i livet.

Nu återstår bara sjukdomen.. Men jag ska nog kunna vinna över den med.