Läste Melas blogg häromdagen och hon hade skrivit om pojkvänner. Jag tänkte försöka mig på samma sak.

Min första
Min första pojkvän hette Robert och vi träffades på skoavslutningen i 8:an. Vi träffades efter gatan i Hammarstrand och det slutade med att han fick mitt nummer och skulle höra av sig dagen efter vilket han gjorde och efter det var vi oskiljaktiga tills den dagen det tog slut.

Jag var enormt förälskad i honom men troligtvis lika förälskad i hans underbara familj, hans mamma och pappa och 5 småsyskon. Jag har inte ångrat en sekund av det förhållandet.
Orsaken till varför det tog slut var att jag flyttade till Sollefteå och känslorna svalnade väl eftersom och hettade till för någon annan...

Men Robert kommer alltid ha en fin plats i mitt hjärta som den första pojkvännen, den perfekta första pojkvännen.

The bad guy
Jag har träffat en del bad guys, tyvärr. Allt från den coola killen i slutet av gymnasiet till den elaka killen för bara något år sedan.

Den coola killen är oftast bara cool utåt, men enormt snäll och go mot mig. Det var han också.
Vi levde tillsammans under en period i Östersund och jag mådde bra. Tyvärr ändrades våra liv, både när det gällde arbete och intressen så jag valde att lämna honom. Dock så ler jag varje gång vi pratar på FB idag eller ser bilder på honom. Han är nog en av de snällaste människorna jag träffat. men tyvärr räcker inte det hela vägen.

Den elaka ger mig fortfarande en klump i magen och jag får tårar i ögonen. Han sårade mig som ingen annan gjort eller kommer att göra. Han fick mig att älska honom så mycket att jag accepterade allt ont han gjorde tills det en dag uppdagades för mycket. Det var dock hans val att försvinna från mitt liv vilket jag idag är tacksam för. Jag vill inte ha med honom att göra.


Mannen som gjorde mig till fru
Vi blev förälskade på jobbet. Det följdes av diskreta kyssar i hissen, många kvällar i hans bil vid ättestupan och underbara sommardagar på fästningar runt Göteborg.
Vi flyttade ihop och njöt av varandras närhet. Vi levde tillsammans, jobbade tillsammans och var aldrig ensam. Kanske var det det som egentligen tog kol på det vi hade.
Tyvärr blev inget som vi tänkt oss i slutänden. Vägen blev tuffare och fick både gropar och djupa hål. Tillslut orkade jag inte laga dess hål och skador så jag gav upp. Jag skulle vilja skriva tyvärr men idag ångrar jag det inte. Idag är både han och jag lyckliga.

Han har gett mig det bästa jag har. Han har gett mig en dotter som jag älskar mer än livet själv.

Love of my life
Mogge....
Det finns väl ingen som har missat hur mycket jag älskar min underbara fästman.

Mogge och jag träffade varandra i fjolvår och jag kan ärligt säga att det var intresse från första stund från min sida. Jag bestämde mig ganska snabbt för att satsa på oss och han valde tydligen detsamma eftersom vi efter bara 2 veckor levde tillsammans i min lägenhet. (Han hade dock sin kvar i ett par månader till)
Med honom fick jag 2 underbara busungar och en massa mera ansvar. Men han fick detsamma. Han är en kanonbra plastpappa och en underbar fästman som jag tänker spendera mitt liv med.

Men vad skiljer honom från de andra? Hur kan jag veta att det är just han som är mitt livs stora kärlek.

Jag vet faktiskt inte om han är så annorlunda alla de andra. Men han har samlat deras goda sidor i en och samma person. Mogge finns alltid där för mig när jag behöver honom. Han får mig att skratta, le och må bra.
Han är ärlig mot mig och jag litar på honom till 100%. Han ger mig och min dotter den trygghet och kärlek vi behöver.
Nu är jag 30 år och har som ni kanske förstår gått på ett par nitar och vet vad jag söker. Och det jag söker, eller har sökt, är någon som Mogge.

Så länge vi har det som vi har det nu så tror jag att detta kommer hålla livet ut.

Grillen tänd.

Jag nyklippt, men de syns inte.

Lilla K vill inte vara med på bild och protesterar med en grimage.

Puss på dig!

Mojjo fick en mjukisorm av bror Bärgare med familj. Den är enormt omtyckt.

Printscreen från Aftonbladet.se

Hur kan en människa göra något sådant. Tänker direkt på Saga och Max som även dom blev mördade. Jag lider verkligen med mamman. Det måste vara det värsta en mamma kan utsättas för.

Så nära, bara 6 mil från vårt hem händer detta. Jag mår illa när jag läser om detta. Får en klump i magen och vill bara sitta och krama barnen hårt hela kvällen.

Skänker inta bara en tanke till mamman. Jag tänker på henne, hennes barn och hennes familj nästan hela tiden. Detta har etsat sig fast i mitt huvud.

Idag läste jag lite kommerntarer jag fått ang mitt inlägg om förändningar och fastnade för detta:

Fasen vad bra skrivet! Jag är själv precis inne i en fas i mitt liv där jag helst inte vill befinna mig. Mår skit! Ena dagen är den andra inte lik och jag har ett beslut om min framtid som måste fattas. Folk som inte har en aning om vad som hänt tror sig veta och pratar om det. Folk som vet håller tyst och pratar inte och finns här för mig. Tack och lov har jag varit med om en liknande sak tidigare i mitt liv. Jag vet att jag kommer att ta mig igenom det här utan att dö. Jag vet att dom som pratar utan att veta kommer att få veta sanningen och sen kommer att be om ursäkt för att dom inte frågade mig hur det egentligen ligger till. Detta gör mig starkare men framför allt så gör det mig stolt över att jag själv inte dömmer utan att veta.

Jag har ingen aning om vad denna människa ska ta för beslut eller vad hon varit eller är med om just nu. Men ändå känner jag igen mig i hennes ord.
Det verkar som om det var många som tyckte att mitt inlägg ang förändringar var bra.
Jag står för att jag kanske inte tänkte så när jag var yngre. Jag ska inte säga att jag inte dömt människor för snabbt, pga kläder, vänner eller deras beteenden, men man lär sig med tiden.
Tror att de flesta känner igen sig i det både jag och den som kommenterat skrivit men lever ni efter det?
Dömer ni människor trots att ni egentligen vet att det är fel? Trots att ni läser mitt tidigare inlägg och känner att ni håller med mig.
Jag tror och hoppas att den som kommenterat tar rätt beslut. Ett beslut som denne kan stå för, som får denna människa att må bra. Trots andras fördomar och kommentarer. Det är ju faktiskt hon som skall må bra.

Jag tar mina beslut efter vad jag tror är bäst för MIG och MOJJO! Om jag skall vara helt ärlig tar jag nog mina beslut efter vad jag tror är bäst för min dotter. Hon är min nr 1.