Min dotter har haft ett par jobbiga veckor med lite sömn och det märks på hennes humör.
Hon orkar inte lika mycket på dagarna och hon blir lättare ledsen och grinig. Men nu är snart vattkopporna helt borta så snart kanske hon får sova hela nätterna igen.

Tror jag ska skämma bort henne med en mamma och dotterdag snart. Utan lillebror som alltid ska ha uppmärksamhet. En dag, åtminstone några timmar när hon får stå i centrum, bara hon.

Under mitt arbetsliv har jag hunnit med en del. Det har varit telefonjobb, kundserviceyrken, receptionist, administratör, kablagearbetare, butiksarbetare, vårdbiträde, ja de mesta har nog testats på.
Men det yrket jag stannat inom längst har varit väktaryrket.

Jag har trivts bra inom detta yrke, det finns så många vägar att gå att man sällan blir låst i ett arbetsmoment. Jag trivs fortfarande med detta men känner att det står still lite för mycket just nu. Jag vill utvecklas och anser att jag är överkvalificerad för det jobb jag de sista året utfört. Därför har jag valt att lämna detta yrke, gå ner på en behovsanställning. För första gången på länge lämnar jag tryggheten i väktarjobbet, det är ju det jag kan, och satsar helhjärtat på något annat.
Jag skall bli trafikplanerare.

Jag har nu arbetat 3 dagar på mitt nya arbete och trivs som fisken i vattnet. Arbetsuppgifterna kommer passa mig perfekt. Jag ser fram emot närmin lärotid är slut och jobben börjar rasa in. Här känner jag att jag får utvecklas och använda min kompitens.
Redan efter dessa 3 dagar känner jag att detta kan vara rätt.

Detta beslut om att byta jobb har gjort mig gladare och mer positiv till allt. Jag är glad när jag kliver upp på morgonen för att jobba, jag ser fram emot en arbetsdag och framför allt, jag längtar efter jobbet när jag är hemma?! :)

Nu hoppas jag att detta jobb ger mig det jag vill och låter mig utvecklas, Då blir jag nog kvar här länge..

Idag fick jag höra hur stark jag var som människa. Det var inte första gången jag fått höra dessa ord.
Jag vet att jag är psykiskt stark idag, men jag skulle mer förklara det som att jag blir stark när det behövs, för jag gråter också, jag tappar också fotfästet. Men när någon behöver mig biter jag ihop och tar hand om dem.

För ca 2 år sedan, närmare bestämt den 24 augusti, miste jag en kär vän. En fd pojkvän som blivit något mer, något bättre. Han blev en av mina bästa vänner. Tiden som flickvän och pojkvän gjorde att vi accepterade varandras fel och brister och kunde, då det tog slut, vara vänner utan att döma varandra.
Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Vi blev varandras tryggheter i all oro som fanns runt oss.

När denna dagen kom hade vi inte pratat med varandra på ca 1 vecka. Det var mycket i båda våra liv. Du hade barnen som tog din tid och jag var nykär och hade inte tid med annat än kärleken. Men just den där dagen stannade tiden upp och världen stod stilla i några sekunder, de va de sekunderna då din dotter berättade att du var död.

Ångesten över att jag inte svarade i telefonen den natten kommer alltid finnas. Att jag inte svarade när dina barn behövde mig. Att jag inte fanns där när din dotter bröt ihop och behövde få krypa in i en välbekant trygg famn.

Jag spenderade de närmaste dagarna i ert hem. Sittandes i din dotters säng med henne gråtandes i min famn. Jag har sedan den dagen försökt finnas för henne i vått och torrt.

Din son fann sin mor och har byggt upp ett nytt liv där han har funnit ny trygghet och ny mark att stå på.
Han är 18 år nu, stor...
Och han är så lik dig. Han är så fruktansvärt lik dig i sitt sätt, i sitt rörelsemönster. Han är vacker, troligtvis vackrare än dig, detta då jag älskar hans lockiga blonda hår och hans glada ögon.

Och din dotter...
Ja, hon är stark, en av de starkaste människor som korsat mitt liv. Hon har byggt upp en egen värld. En trygghet runt sig själv där hon vet att hon kan. 20 år och har omvärderat livet till något bättre.
Jag vet att hon många gånger vill stänga in sig, krypa ner under täcket och aldrig mer komma ut. Hon saknar dig nog mer än någon annan. Men hon tar alltid mod till sig och kryper upp ut sängen och tar tag i dagarna som kommer. Hon kommer gå långt den där damen! "Min" dotter kommer hon alltid att vara.

Själv då, hur har jag tagit allt?
Jag kanske ska säga tyvärr har jag tagit det bra. Jag var så lycklig i mitt liv när du försvann, så trygg och så glad att din bortgång bara rubbade ytan. Klart jag saknar dig ibland, tänker på dig ofta, skrattar åt vissa minnen, gråter åt andra. Men i det stora hela fick din bortgång mig att ta vara på det jag har.
Det fick mig att inse hur viktig vissa människor i mitt liv är. Hur rädd jag bör vara om Mogge :)

Så...
Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag hoppas och tror att du ser oss från ovan. Ser hur något fint kan växa ur en tragedi.
Fågel Fenix.

 

 

 

Idag tog jag och barnen en promenad. Lillefot följde gärna med hängandes på magen, sprattlandes med benen :)

Jag är en av de där människorna som tycker att de ser konstigt ut med vuxna människor i sparkdräkt. De sägs vara skönt men de måste ju bara vara otympligt. Tex vid toabesök, av med hela stassen för att kunna sätta sig och kissa. Men för killar kanske de går om dragkedjan går åt båda håll, då fattas ju bara "stjärtlappen" bak.

Nej, barn använder sparkdräkter, inte vuxna.
(Om de inte är påven eller kungen)

Lillefot älskar att sitta själv och hoppa i sängen och skratta åt sin syster. Mina goa ungar!

Inatt har Lillefot sovit jättedåligt. Han har gråtit sig till söms varje gång han vaknat till. Han har haft feber och troligtvis har vattkopporna kliat. Men idag är han på strålande humör igen.

 

Mojjo sitter just nu i badkaret och leker med dockor och skrattar. Älskar att höra hennes röst och skratt. Det värmer i hjärtat att höra mina barn glada och se hur stolt och duktig storasyster hon är.
Denna vecka är busungarna hos sin mamma och Mogge jobbar nästan varje dag så nu får jag rå om barnen i lugn och ro. Jag och Mojjo har haft soffmys 2 kvällar i rad och det blir det troligtvis ikväll med.
Vi har bakat en hallonkladdkaka som vi ska mummsa på ikväll och se på barnfilmen UPP.

 

I övrigt så har de inte hänt så mycket mer. Vi myser mest inne då de inte är något tilltalande väder ute.

Milo har inte ens 10 vattkoppor på kroppen, men han har nog 15 bara på huvudet, men ingen i ansiktet.
Försökte knäppa bilder på honom men eftersom han är lika busig som vanligt så är det svårt att få bra bilder där dom syns. Mammas lilla kille!

Vattkoppor. Då ser vi på TV och äter godsaker.