Jag har tidigare alltid fått höra att jag ska vara stolt över att jag klarat av ett heltidsjobb, barn, hund och leverne själv.

Innan jag träffade Mogge, då jag levde ensam, hade jag ett heltidsjobb inom säkerhetsbranchen, jag åkte runt halva norrland på arbetstid. Under tiden hade jag med mig Ymot för att han inte skulle behöva vara ensam hela dagarna hemma och när jag slutade vid 17 hämtade jag Mojjo på dagis.

Det är säkert flera ensamstående föräldrar som klarar detta, nackdelen för mig är att jag tidigare aldrig haft möjlighet till någon form av barnvakt om inte dagis varit öppet.
Detta fick jag väldigt mycket kritik för från en i dagispersonalen. Hur oansvarig jag var som inte bodde närmare mina föräldrar och syskon så dom kunde hjälpa mig.

Nej tyvärr har jag bara en förälder och mitt val av bostadsort är inte baserat på var min mor bor utan på var det fanns möjlighet till arbete. Min bror bor ca 3 mil ifrån mig i dagsläget men han och hans familj har fullt upp med sitt eget liv och sina barn. Att kräva att dom ska åka ca 3 mil enkel resa för att hämta Mojjo på dagis och att jag sedan skall åka samma strecka för att hämta finns inte i tanken för hennes skull.
Eller fanns kanske det borde stå, då detta utspelade sig för ca 2-3 år sedan när Mojjo var 2-3 år.

Idag lever jag med Mogge som ställer upp på mig och Mojjo till 100 procent. Jag är enormt tacksam och lycklig som hittat en man som verkligen finns där för oss och tagit till sig Mojjo som om hon vore hans egen.
Detta kanske också många retar sig på, att han har 2 barn som är hans och att mitt barn faktiskt är någon annans.
Men då får dom göra de. Jag är tacksam att de finns någon som kan hämta, lämna även mitt barn på dagis, någon som hon känner sig trygg med när jag arbetar och inte kan vara hemma med henne. På samma sätt som jag finn för hans..
Hur hade mitt och Mojjos liv sett ut annars?

Men ska jag vara mindre stolt över att vara mamma bara för att jag idag får hjälp med vardagssysslorna?
Borde jag inte vara mer stolt över att jag har en underbar familj med 2 underbara bonusbarn samt 1 till på väg :)
Jag klarar fortfarande av att sköta vårt hem, våra barn, vår hund, vårt liv men med välförtjänt hjälp från min sambo.
Borde jag inte få höja huvudet lite högre nu? Nu mår jag bättre än någonsin och är stolt över vad jag åstadkommit. Låt mig då gå med huvudet högt och vara stolt över den jag är, den jag fostrat Mojjo att vara och det jag har, min familj!!