Sitter här med Lillefot halvt sittandes i mitt knä och hör hur det rosslar när han andras. Tårarna rinner nerför kinderna. Det är verkligen skitjobbigt att känna sig så maktlös.

Det började i gårmorse att han blev småsnorig och under gårdagskvällen blev de bara värre och värre. Hostan och snoret bytte av varandra och det slutade med att jag satt i soffan och sov med honom liggandes mot axeln för att han skulle komma upp med huvudet. Då hade jag testat att palla upp hans säng utan resultat.

Imorse var det bättre och vi har orkat varit och handla lite mat. När vi kom hem och satte oss i soffan kom det krypandes igen. Nyss hostade han och nös så han blev helt borta. Vet ju själv hur yr man blir efter en riktig nysattack. Tur i oturen kanske man ska säga, men jag hade en sköteska i luren precis då så hon fick höra det.
En underbar sköteska som genast ringde barnjouren och kollade av med dom.
Hon lyssnade lite på Lillefots andning genom luren och samspråkade med barnjouren om hur vi skulle göra.
Vi fick order om Nezeril och koksaltlösning och om det inte hjälper vill dom att vi kommer in med vår lilla gubbe.

Skönt att känna att de tar oss på allvar. Ingen surtant som de nästan alltid är när jag ska ringa på vårdcentralen, bvc eller annat inom sjukvården.
Nu ska jag krama lite på Lillefot och hålla tummarna att det blir bättre.